Om Bodil Malmstens bortgång hörde jag i radion medan jag satt framför en bild av den uppstudsige tyske målaren Albrecht Altdorfer, (1510). Den visar helt fräckt upp Jesu ända, medan Maria ska till att tvätta, och Josef håller fram tvättlapp och vatten.
Hade gärna velat visa Bodil, för hon hade samma upprymda, obekymrade, jordnära grepp om tillvaron. Hon vågade rentav slå sig ned i ”världens ände”, Finisterre i Bretagne, där konstnären Berta Hansson en gång drog omkring och tecknade, och där författaren Louis-Ferdinand Céline kände sig hemma.
Annars bekände hon sig vara ”fast rotad i Jämtlands hälleberg”, dotter, sa hon, till en kommunist i Bjärme, Näs socken, med gräns till Svindalen i Sunne socken.
Hon hälsade på min hustru Anna och mig där 1978, vesselsnabb, kvick, full av infall. Hon hade ”spottat snus i motvind”, och hon skrev ”om livet som faller mot jorden som löven från träden”, en anmärkningsvärd rad från en som inte sällan kände sig leva invid ett tvärbrant stup.
Finns det en jämtländsk parnass med Hedenvind och Tolstojs vän Stadling som uråldriga väktare, nog kommer det att bli mer liv i luckan när Bodil anländer ”i sina oxblodsröda kilklackssandaletter”. Är det någon som möter på moppen, ”får du köra hela vägen ända hem.”
Norrland har blivit fattigt. Sara Lidman är borta. Och nu Bodil Malmsten.