Bosse var vad man brukar kalla "sina vänners vän". Hans klara intellekt och goda minne gjorde att han kunde hålla reda på andras liv och verksamhet. Han höll kontakten brevledes och därefter, när hans syn försämrades, per telefon. De senaste åren ringde han och presenterade sig som "Gubben på hemmet". Detta var ett typiskt utslag av hans självironiska humor som gjorde att han alltid var rolig att prata med. Våra samtal blev ofta långa och informativa liksom filosofiska.
Bosse var en bildad man av den gamla stammen. Han kunde deklamera dikter, citera repliker ut Himlaspelet och Nils Ferlin var en av hans favoriter.
När han av hälsoskäl måste flytta till vårdboende blev det först Dalbyhemmet en tid och sedan Liljeforshemmet. När man besökte honom fick man en känsla av att han var mycket omtyckt av både boende och personal, inte minst tack vare sin spiritualitet och humor. Han var dessutom en god berättare som inte gjorde en bra historia sämre.
För några år sedan fick han chansen till en riktig långresa. Tillsammans med andra familjemedlemmar hälsade han på sonen i Guatemala City. Under vistelsen där råkade Bosse bryta ett ben och kom till sjukhus där han fick god vård. Inte långt därefter hamnade han på Akademiska för en annan åkomma. Under tiden utbröt en sjuksköterskestrejk som tvingade administrationen att i all hast flytta patienter till andra sjukhus. När läkaren meddelade att Bosse skulle flyttas till Enköping blev Bosses kommentar som lyder: "Fantastiskt, jag har fått se Guatemala City och nu får jag se Enköping också.
Det är så vi vill minnas Bosse.