Björn Uebel var den yngste av tre begåvade bröder som växte upp i Lidköping. En blev biolog, nummer två språkman och Björn hade håg för praktisk ingenjörskonst. Utbildningen på KTH med inriktning på väg- och vattenbyggnad forcerades snabbt och galant.
Björns första anställning kom att bli i Uppsala på Bjerking. I fortsättningen hade Björn poster som företagsledare och vd i ett antal företag innan han vände åter till Bjerking och blev ledande konstruktör och därjämte styrelsens ordförande. I den sistnämnda rollen kom jag att avlösa honom i mitten på 90-talet.
Men det var framför allt vår lediga tid vi ägnade tillsammans. Jaktintresse hade vi båda. Dagar och veckor har vi tillbringat i skog och mark. Björns förtjänster i det jaktliga kom också att tas i anspråk av Svenska jägareförbundet och han var under en tolvårsperiod ordförande i vår länsförening. Den perioden avslutades med att Björn befordrades till hedersledamot.
För drygt femtio år sedan korsades våra vägar. Vi kom snabbt till insikt om hur gemensamma västgötska rötter skulle värnas. Med glimten i ögat tog vi oss an uppgiften att sprida det kulturella ljuset: folket skulle göras medvetet om var den svenska vaggan hade sitt ursprung. Intresset för hembygden visade sig också när Eva och Björn årligen besökte Kinnekulle och gladdes åt ramslökens blomning på kalkrika ängar.
Även om Björns lust och talang främst låg på det tekniska området hade han en gedigen allmänbildning. Blyertsen flöt snabbt och lätt ned i tomma rutor i dagstidningarnas svåraste kryss. Ett annat specialintresse var den klassiska musiken. Bilradion spelade mestadels P2.
Otaliga minnen från jakter, från seglingar i Bohusläns skärgård och från sällskaps- och familjeliv har vi nu att bevara. Med tiden kommer de att blekna men minnet av en hedersman med stark integritet kommer aldrig att mattas.