”Käck” på göteborgska är högsta beröm, och Birgitta var en käck tös i alla bemärkelser. ”Tetig” var hon minst av allt.
Hon var en utpräglad matematisk och systematisk begåvning. Vig till knopp och kropp blev hon en skicklig gymnast och ivrig seglare. Efter studenten i Göteborg började hon som första kvinnan i Sverige utbildningen till meteorolog. Men hon var före sin tid. De traditionella, manliga docenterna släppte henne inte över bron. Hon bet ihop och klagade aldrig.
Birgitta blev meteorologassistent i Uppsala och värvades till lantbruksuniversitetet Ultuna. Där blev hon pionjär inom automatisk databehandling, uppskattad i sitt gebiet och medförfattare till handböcker på området.
1955 föddes sonen Claes, i äktenskapet med Tor Löfgren. Claes ärvde sina föräldrars mattesinne och blev en skicklig schackspelare, liksom äldsta barnbarnet Ragna.
Vänfasthet och humor var Birgittas mest utmärkande drag. Hon hade en stor vänkrets som hon skämde bort med omtanke och goda middagar. Mat och vin, ordlekar och korsord var hennes hobbies. Hon var medlem av Munskänkarna och sällskapet Chaîne des Rotisseurs. Hon reste gärna, helst till Kalifornien och Danmark.
I femtioårsåldern drabbades Birgitta av dövhet och tinnitus. Svåra handikapp, som hon bemästrade med humor och envishet. Med Birgitta talade man på lappar, och hon hade alltid pennor till hands. Lappspråket är avslöjande. En del gamla vänner, riktiga pratkvarnar, tystnade, för de tyckte inte om lappar. Andra som tigit började däremot skriva så pennan glödde. De halsbrytande ordlekarna blev ännu viktigare än förr.
Birgitta samlade gärna vännerna i stugan på Hjuvik utanför Göteborg. Därifrån hade hon milsvid utsikt över västerhavets öar, kobbar och skär, segelbåtar och måsar. Vid siktigt väder såg man ända till Vinga fyr från Birgittas veranda, och det är symboliskt. Bättre än så kan det faktiskt inte bli.