Bertil Jobeus hörde till den grupp unga journalister som på 70-talet rekryterades till UD:s presstjänst. Han kom då från Upsala Nya Tidning. UD-karriären blev ett växelspel mellan tjänstgöring utomlands och på presstjänsten i Stockholm. För Bertils del blev det Haag, Tokyo, Helsingfors och Washington. Han var under några år på 90-talet chef för Information Rosenbad, Regeringskansliets då nybildade informationsenhet. Senare var han ambassadråd i Aten, ambassadör i Reykjavik och generalkonsul i Mariehamn fram till pensioneringen 2010.
Bertil var en utomordentlig företrädare för Sverige. Som ansvarig för mediekontakter på flera ambassader spelade han en viktig roll för hur Sverige beskrevs och betraktades. Han var en välinformerad samtalspartner för journalister och opinionsbildare och med sin nyfikenhet, lättsamma humor och stil vann han snabbt förtroende. Han lade stor energi på att förstå det land han arbetade i. Under tiden i Helsingfors lärde hans sig läsa finska, vilket väckte stor respekt. Familjen Jobeus öppnade också sitt trivsamma hem för avspända möten var än i världen de befann sig.
Åren i Japan och Grekland kom att betyda mycket för Bertil. När Bertil under Sveriges första EU-ordförandeskap 2001 fick i uppgift att ordna resan för den journalistgrupp som skulle följa statsminister Göran Persson till Nordkorea lyckades han med sin erfarenhet från Asien och en kombination av envishet och tålamod få in ett 80-tal svenska och utländska journalister i det annars så slutna landet.
Efter åren som pressråd i Helsingfors blev det nordiska samarbetet ett viktigt intresse. I de krönikor som han skrev i Västerviks-Tidningen (VT) – där han medarbetade i mer än 50 år – pläderade han outtröttligt för att vi svenskar borde lära oss mer om våra nordiska grannar. I Reykjavik och Mariehamn blev han en engagerad och synlig ambassadör och generalkonsul. Som Sveriges representant på Åland verkade han för att åländska studenter skulle få likvärdiga möjligheter som svenska att studera vid alla svenska lärosäten.
Efter pensioneringen delade Bertil och Marie-Louise sin tid mellan gården i barndomstrakterna i Skedshult i nordöstra Småland och Stockholm. Bertil fortsatte att engagera sig för det nordiska samarbetet, skriva krönikor i VT och inte minst att vara en sammanhållande kraft för oss som under åren arbetat med pressfrågor i UD.