Just de dagar kring påsk, då vårsolen äntligen började lysa och ge lite värme avled Bert Fornemyr hastigt. För oss grannar på Sturegatan i Uppsala förlorade solen med ens sin värme. Det blev grått, tungt och vemodsfyllt.
Bert Fornemyr föddes i Västervik 1945. Några år på 1960-talet var han FN-soldat i Gaza. Han hade en ekonomutbildning och har varit anställd på BPs huvudkontor i Stockholm. År 1992 blev han chef för Statoil i Gränby, Uppsala, där han var han verksam fram till sin pensionering 2012. Sedan år 2001 var han aktiv i Lions Club, Uppsala, och har under två perioder varit föreningens president.
Bert var en person som spred glädje och värme omkring sig. Han var vänlig och hjälpsam och hade alltid tid för en pratstund. Han slösade med goda råd lika frikostigt som med muntra kommentarer och skämt. När jag (Lena) förra året gjorde en höftoperation kom Bert under flera veckors tid varje morgon upp med en kanna termoskaffe. ”Room service”, sa han med ett humoristiskt leende. Under våren då våra lägenheter har stamrenoverats och vi varit evakuerade har Bert alltid varit välinformerad. Han var den som alltid kunde ge besked om hur arbetet fortskred.
Men Berts hjälpsamhet stannade inte på hemmaplan. Hans intressen var bredare än så och sträckte sig ut i världen. Som god man, under en lång följd av år, har han haft enorm betydelse för många ensamkommande flyktingbarn. För åtskilliga pojkar har han fungerat som en pappa. Han har slösat med sin tid och tagit strid för barnens rätt att få ett värdigt mottagande i Sverige och för deras rätt till skolgång. Han har utkämpat många duster med stelbent byråkrati som enbart ser till paragrafer, inte till människan. Berts engagemang väcker beundran och respekt.
Nu får vi inte längre se Bert på raska promenader tidiga morgnar med sin stora lurviga hund Melvin i sällskap. Så tomt det är, och så ödsligt det blivit i vår trappuppgång. Våra tankar går till Berts hustru Nelly och till barnen med familjer.