Bengt kom till Östersund 1964 och hade tänkt bli röntgenolog, men anställdes på kvinnokliniken, där han blev chef 1976. Chefskapet innehade han fram till sin pensionering 1990, då en stor avskedsfest ordnades på travet i Östersund. Travhästar var ett av Bengts stora fritidsintressen, men även andra djur som huskatten Lars Nilsson. Bengt lyckades lära katten att ringa på en klocka när den ville komma in. Katten blev känd på kvinnokliniken i form av en röntgenbild i samband med en rond och dess porträtt i olja som avtäcktes under högtidliga former finns fortfarande att beskåda där.
I arbetet på kliniken var patientens bästa en självklarhet för Bengt och han förväntade sig motsvarande engagemang av sina medarbetare. Samtidigt var han totalt lojal med oss yngre kolleger och kom snabbt till undsättning vid behov av hjälp. Han var en skicklig kliniker som arbetade hängivet, ständigt undervisande, gärna med ett stänk av ironisk humor. Lunchen bestod ofta av endast en cigarett och en sockerbit. ”Första informationen är alltid felaktig” var ett av hans många bevingade uttryck.
Det är väl det som nu kallas källkritik. Inget utrymme gavs för gissningar och fusk och säkert har hans uppfostran bidragit till att många av hans lärjungar gick vidare till högre akademiska tjänster ute i landet och även utomlands. Han uppskattade alla personalkategoriers värde i vården och när han själv arrangerade studiebesök vid en utländsk klinik var även barnmorskor, undersköterskor och sekreterare inbjudna med oss doktorer.
Det var fart och fläkt kring Bengt och citat ur kända litterära klassiker ackompanjerade ofta operationerna. Han var en äkta människa och en sann humanist. Vi är honom evigt tacksamma för allt han lärt oss.