Bengts bortgång innebär att en för mig femtioårig vänskap plötsligt är till ända. Våra vägar korsades första gången i april 1965 när jag var en ung läkarstudent och gick kursen i farmakologi. En dag störtade Bengt in i föreläsningssalen med håret på ända och en tjock cigarr i ena handen. Jo, det gick an på den tiden. Jag blev fascinerad och tänkte att den mannen vill jag forska tillsammans med.
Jag fick börja och därmed startade en av de mest stimulerande perioderna i mitt liv och jag blev Bengts förste doktorand. Bengt var en oerhört stimulerande handledare och mentor. Hans energi var i det närmaste obegränsad liksom hans entusiasm, engagemang, lyhördhet och förmåga att uppmuntra. Det var alltid högt i tak när det gällde nya idéer och forskarmiljön var minst sagt kreativ. En gång gjorde jag ett experiment som inte utföll som jag hade väntat mig och klagade över detta inför Bengt varvid han svarade: du ska kanske tänka lite annorlunda då. Det var så typiskt Bengt, att se möjligheter i stället för hinder och svårigheter. En sak som karaktäriserade Bengt var hans vilja att fortsätta hålla kontakt med sina doktorander även efter det att dom disputerat och lämnat institutionen. Han var helt enkelt nyfiken på hur det gick för oss i livet.
Fyra veckor före Bengts bortgång ringde han mig och ville att vi skulle träffas. Vi träffades naturligtvis och han ville prata om gamla gemensamma minnen och återkom hela tiden med orden: tänk så mycket roligt vi har haft! Och han menade då främst det vardagliga forskningsarbetet. Och visst hade han rätt, vi hade mycket roligt. Det blev kanske det viktigaste jag lärde mig under min tid tillsammans med Bengt. Att känna glädje i arbetet och att kunna förmedla det. Då gör man ett bättre jobb. Bengt var också en sann humanist. Sista gången vi träffades fick jag en bok han skrivit om Carl von Linné.
Jag känner mig lyckligt lottad över att ha haft Bengt som mentor och handledare. Jag saknar honom. Mycket.