I augusti 1944 började trettiofem förhoppningsfulla elvaåringar första klass vid Läroverkets realskola för gossar, i dag Katedralskolan. Bengt Ekman och en av undertecknarna tillhörde den skaran. Vi blev senare överens om att två dagars inträdesprövningar med bland annat rättskrivning och provräkning var lika utmanande som att åtta år senare avlägga mogenhetsexamen, som då följde den gamla ordningen med censorer et cetera.
Bengt blev folkskollärare med tjänst två år i Tegelsmora. Hans goda förmågor hade inte avslöjats under skoltiden, men vid mitten av 1960-talet erfor han något som liknade en sen ”lidnersk knäpp”, vilken resulterade i avhandlingen ”Teaching geometry in grade four” 1968. Han blev docent vid Pedagogiska institutionen, lektor vid Lärarhögskolan, lärare vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet.
Bengt Ekman ansågs vara en mycket duktig undervisare, särskilt för yngre lärare. År 1989 belönades han med Pedagogiska priset, ett pris bland akademiska lärare.
Bengt var, liksom den äldre brodern Hans-Erik, född i Härnösand men växte upp på Polacksbacken, där fadern var ingenjör vid I8. Det var nära till skjutvallarna. Redan som gymnasist var Bengt en duktig skytt, enligt uppgift Upplands bäste gevärsskytt. Golf, tennis, dans och orientering var senare aktiviteter. Nåsten-skogen var ett favoritområde.
Bengt var i grunden en tillbakadragen och känslig person, mån om sin integritet. Enligt många var han en god ”lyssnare”. Ironin var ett utmärkande drag. Den var oftast vänlig och milt överseende mot vänner, men kunde vara nog så besk gentemot meningsmotståndare. Humorn var underfundig och fångade gärna det korniska i situationer och omgivning.
Bengt var ovanlig såtillvida att han hade framgång både i spel och kärlek. Vi minns en Ålandsresa då spelautomaten inte ville sluta rassla kontanter. Hustru Mona fann han redan i Rosendals småskola. De gifte sig 1955.
Bengt fick inte uppleva en ny vår. Han älskade ljuset och solen. En snabbt nedbrytande neurologisk sjukdom höll honom bunden och försvårade kommunikationen med omgivningen.
Anhörigas saknad lindras av vetskapen att Bengt nu sökt sig en bättre tillvaro.