När Bengt Alvén en junidag i år gick bort lämnade han döttrarna och deras familjer i sorg och saknad. Men också ett stort antal vänner, varav jag kanske tillhör de äldsta.
Bengts föräldrar var lärare i Ärligbo och mina föräldrar i Ingbo. Dessa byskolor låg i Upplands nordvästligaste socken, numera en del av Heby kommun, kallad Nora-Tärnsjö.
Bengt och jag började hösten 1941 vid Samrealskolan i Sala. Vi veckopendlade men delade rum under de tre åren i staden. När vi sedan kom att gå över till gymnasiet vid Högre Allmänna Läroverket i Uppsala, delade vi rum också där de tre första åren och tog sedan studenten samma vecka våren 1948.
Bengt valde en naturvetenskaplig lärarutbildning, först vid Folkskoleseminariet i Uppsala. Den kompletterades med studier i skilda ämnen vid Uppsala universitet. Han flyttade till Västerås och blev där av elever och kolleger starkt uppskattad som en initiativrik pedagog. Under Västeråstiden bildade han familj. Hustrun Vallda är nu bortgången, men vid ett besök för ca tio år sedan hos makarna fick min hustru Clara och jag erfara vilken fantastisk ledsagare Bengt kunde vara. Under en vandring i höstsolen genom centrala Västerås förenade han natur och kultur skickligt men otvunget. Vi glömmer aldrig dessa timmar.
När jag nu tänker på Bengt är det ändå så att jag hör musik klinga i mina öron. När vi delade rum i ungdomen spelade han gitarr och vi sjöng visor och annat tillsammans. Men vi gick också på abonnemangskonserterna i universitetsaulan och deltog i Värmlands nations musikcirklar. Bengt blev medlem i Allmänna Sången. I Västerås körverksamhet deltog han också fram mot den sena ålderdomen.
Sista gången jag talade vid Bengt var den 26 april i år. Jag gratulerade honom på hans födelsedag och vi hade ett bra samtal. Med vemod tänker jag på att det blev sista gången vi talades vid, men också med stor tacksamhet för allt vad han under mitt nu långa liv kommit att betyda för mig.