För honom var Afrika, missionen och kyrkan i centrum hela livet. Så sent som för två veckor sedan hade han besök på äldreboendet av zuluprästen Ben Khumalo. De pratade, sjöng och bad på zulu.
Axel-Ivar växte upp som missionärsbarn i Zululand, Sydafrika. Han lärde sig zuluspråket som barn. Detta präglade honom resten av livet. Prästvigd i Svenska Kyrkan blev han själv missionär i Sydafrika tillsammans med sin hustru Kerstin och deras fyra barn. Här verkade han som teologisk lärare på Umphumulo lutherska prästseminarium och som en av ledarna på sydafrikanska kyrkorådet tillsammans med Desmond Tutu. De blev nära vänner och höll kontakten på olika sätt in i det sista.
Han var också uppsalabo under många år. I Kyrkans Hus (på Svenska Kyrkans Mission) var han Södra Afrikasekreterare såväl som Latinamerika- och Asiensekreterare. Under 1980-talet var han också tillförordnad professor i missionsvetenskap vid Uppsala Universitet. Här kunde han återknyta till sin teologiska forskning och blev en mycket uppskattad handledare åt olika studenter.
Det är uppenbart att för Axel-Ivar var missionen och teologin där för kyrkans skull. Så länge han kunde och orkade var han en mycket trogen medlem i St Ansgars studentförsamling här i Uppsala.
Vi talar om en livsgärning som lärare, forskare och ekumen, som satt djupa spår i Sydafrika, Sverige och internationellt. Umphumulo Theological Seminary var arbetsplatsen under många år och han var också rektor där under en tid. Hans kärlek till studenterna, ofta från fattiga och mycket enkla förhållanden, var påtaglig. Många av dem hade i en dröm fått kallelsen att tjäna Gud. Han skrev en artikel om drömmens roll i afrikansk livsuppfattning. Själva artikeln var i sig ett prov på att han tog sina studenter på största allvar.
Han hade också erfarenheter och insikter mer än någon annan europé som förde honom långt in i zulufolkets liv och kultur. Som forskare bidrog han med en doktorsavhandling om afrikansk tro och rit inom zulufolkets ram. Denna avhandling har knappast överträffats och är fortfarande stipulerad läsning vid många universitet.
Men man får heller inte glömma ekumenen Axel-Ivar. Under några för Sydafrika avgörande men svåra år på 1970-talet ledde han det teologiska arbetet på sydafrikanska kyrkorådet. Tutu var generalsekreterare. Axel-Ivars vision var klar: kyrkan hade medlen att föra samman människor från segregation till enhet, därför ekumenik, därför också ett frontalangrepp på apartheid. Men inte på vilka villkor som helst. Under en tid då många flirtade med våldet som en möjlig väg till att lösa apartheidskrisen, skrev Axel-Ivar i en artikel att den enda kristna vägen till enhet måste vara en icke-våldslösning.
Det fanns ett drag av främlingsskap hos Axel-Ivar. Han kände sig aldrig riktigt hemma i Sverige; men ytterst handlade det nog om det som han delade med många andra, väl uttryckt i Hebreerbrevet 13:14: ”Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma”.