Första gången jag stod på Östgöta nations revyscen i början av 1960-talet var det ett ansikte i publiken som skilde ut sig, vänligt med tindrande ögon, mjuka skrattgropar, soligt smil, omramat av nypermanentat rödblont hår. Det var den då 50-åriga Astrid Guilletmot, som blev en kär vän och som under de följande 50 åren såg precis likadan ut.
Jag förstod att hennes glada min inte berodde på att just jag varit särskilt bra. Det som gjorde henne lycklig var att nationen var aktiv och levde.
Att studentlivet löpte i samma banor som i hennes och i hennes fars och farfars ungdom.
Astrid var ogift men hade ett barn som hon höll av och vårdade ömt, Östgöta nation. Som Norrköpingsflicka skrevs hon in där 1935, blev klubbmästarinna och dansade, trots sin alltid hävdade blyghet, i en nationskabaret. Hon blev fil kand i språk och statskunskap, gjorde beredskapstjänst i en stridsledningscentral, började som kanslibiträde vid Ultunas bibliotek, steg i graderna och blev till slut bibliotekarie. Hon tjänade troget på samma arbetsplats fram till pensionen.
Hon återknöt till nationen och fullföljde med nit och redlighet det omfattande matrikelarbete som innebär att Östgöta har noterat varje landsman från 1595 till nu. Ingen förstod hur hon spårade de allt mer utspridda östgötarna som med tiden, till hennes häpnad, kunde ha såväl skånskt, brittiskt som afrikanskt ursprung.
När yngre krafter skulle efterträda henne frågades: ”Hur gör man?” – ”Det är bara att klippa ut dödsannonserna i UNT, Svenskan och Corren”, svarade hon. ”Ja men hur ska vi veta vilka av de döda som är östgötar?” – ”Sånt vet man bara”, sa Astrid.
Någon efterträdare fick hon inte.
Astrid var nationens gudmor, ett stöd för kuratorer och ämbetsmän, inte minst de kvinnliga, blev hedersledamot, fick medalj och ett unikt smycke som belöning. Hon sådde trohet och skördade kärlek.