Min syster Åsa, med smeknamnet "Kicki", föddes vid midsommartid som den sista i syskonskaran på tio. Hon hann gå i skolan i Hosjö innan det hösten 1963 blev flytt till Märsta med våra föräldrar Rut och Herbert och de av oss som var kvar hemma. Hon blev Märsta trogen resten av livet.
Kontakten med hembygden tappade hon aldrig. Därför känns det rätt att hon kommer att vila i minneslunden vid Hosjö kyrka, en plats hon gärna kom till under strövtågen i och kring Hosjö.s
Efter skolan arbetade Kicki som sjukvårdsbiträde. När hennes pojkar hade fötts började hon städa flygplan på Arlanda till dess slitna leder satte stopp för det. Under senare år kom värmen i Turkiet att göra henne gott. Dit ressste hon flera gånger och hon hann få många vänner där.
Hennes intressen fanns nära. Stugan i Rosersberg hade prunkande rabatter. Fåglarna matades året runt. Vintertid skulle även rådjuren ha sitt. Påkörda djur togs omhand. Katter som folk satt ut fick både vård och mat.
Idag sörjer vi Kicki men gläds också åt alla roliga minnen vi har av henne. Tänk vilken rikedom vi besitter; ljusa minnen!
Så länge någon minns lever vi vidare. Vi minns våra föräldrar och andra äldre släktingar och våra minnen för vi vidare i samtal med våra barn och barnbarn. Kicki var en del i släktkedjan och vi som lever bär hennes minne med heder och tacksamhet vidare till nya generationer.