Till mina lustigare minnen från studietiden vid Uppsala universitet hör en scen som 1960 utspelades på mitt rum på Östgötagården. Fyra kamrater var sysselsatta med att putsa mitt skrivbord. Själv låg jag bekvämt på min säng och utdelade order. Det kan låta som mobbing på en internatskola men handlade om teaterregi.
Nationen skulle sätta upp spexet Sigrid Storråda och de fyra som slet med skrivbordet var Sigrids pager och pigor. De fick lära sig att göra teatervändningar, stå riktigt, använda rätt hand. Ingen nåd gavs, de skulle vara öppna mot publiken, aldrig skymma varandra, bilda grupp och samtidigt verkligen se ut som om de städade.
På en bild i "Acta Ostrrogothica" VII återges på "en stämningsbild från spexet" hela gänget: Annika och Kristina i mycket korta kjolar och med krås på huvudena, Stefan och Eivind med plymer i håret.
Fyra år senare lämnade jag Uppsala för Skåne, tidsvinden sopade bort och förändrade allt. De flesta av kamraterna återsåg jag aldrig när den gamla klang- och jubeltiden omvandlades till "vardagslivets tråk och tvång".
Men när jag blev lärare på Polhemskolan i Lund, återfann jag Annika Levin-Chatty nu som adjunkt i spanska, franska och svenska, därtill ämnesföreståndare i franska och spanska. Det var verkligen ett positivt återseende och Annika kunde berätta om sina många, långa och intressanta resor på kontinenten.
Som lärare var hon mycket populär och som kollega en uppmuntrande och en stöttande kamrat.
Nu är alla Sigrid Storrådas tjänare döda, Annika mer än ett halvt sekel efter vår Sigrid Storrådatid.