Vår vänskap började med rugby. Annikas engelske man, Tony, saknade den sporten när han flyttade till Sverige och grundade därför Rugbyklubben Plebs i Uppsala på 60-talet. Min man, Karl G Fredriksson, som inte bara var Englandsorienterad utan också idrottsintresserad gick genast med i klubben och vid rugbyplanerna – oavsett om det var hemmamatcher eller bortamatcher satt Annika och jag samt andra trofasta rugbygroupies, men mellan Annika och mig växte en vänskap fram som varat alla dessa år och Annika hade en osedvanlig fallenhet för vänskap – hon var inte bara såg människorna i sin omgivning, hon var också lyhörd och begrep vad som kunde och borde göras – en egenskap som måste ha varit ovärderlig i hennes arbete som diakon i Gottsundakyrkan, där hon knutit oupplösliga band med många församlingsbor. Detta är i sig självt en enastående insats eftersom Annika själv under en längre tid kämpade mot en svår sjukdom.
Att en person som alltid visat en sådan livsaptit trots dåliga odds och orkat sprida sådan livsglädje till andra är beundransvärt. Annika är så saknad, det är obegripligt att hon som var den man ville hålla i handen när dagen och stunden kom, inte längre finns, men detta är inte tillfället att klaga när hon lämnat efter sig så många underbara minnen. Alla goda tankar går till Annikas närmaste!