När våra vägar korsades hade Anna redan en lång yrkeserfarenhet som lärare och forskare vid Linköpings och Uppsala universitet. Vi lärde känna henne som pedagogisk utvecklare.
Anna har betytt mycket för den pedagogiska utvecklingen vid Uppsala universitet. Hon omarbetade universitets pedagogiska program efter synpunkter från ett oräkneligt antal lärare och studenter, så att det blev relevant och användbart och undgick ödet som hyllvärmare. Programmet blev också en nationell och internationell förebild, inte minst för betoningen av studenternas roll för en god utbildning. Anna var dessutom drivande i att införa vetenskapligt baserade kriterier för bedömning av pedagogiska pristagare och tidig med att lyfta det pedagogiska ledarskapets betydelse.
Anna hade en obändig urkraft som vi drogs med i - och utmanades av. Hon var målmedveten och envis, ja smått egensinnig, och rörde sig ofta utanför intrampade stigar. Samtidigt var hon ovanligt öppen för andras perspektiv och såg och andras kvaliteter; vi är många som inte skulle ha varit där vi är idag utan hennes uppmuntran och konstruktivt kritiska blick.
På många sätt bar Anna upp universitetets idé; allt hon företog sig präglades av ett genuint vetenskapligt förhållningssätt och god pedagogik, samtidigt som hon värdesatte erfarenhetsbaserad kunskap. Detta omsatte hon i flera läroböcker inom det pedagogiska området där inte minst boken Lärande på hög nivå kom att få nationell betydelse.
Anna var en varm person med härlig, drastisk humor, vilket inte bara gjorde henne till en fantastisk kollega utan också till en god vän. Hon öppnade generöst sitt hem och över goda måltider förde vi livliga diskussioner om allt från pedagogik till kultur och livet självt. Vi saknar Anna, samtidigt som vi är glada över att vi fick lära känna henne.