Vår kära vän och kollega vid Uppsala universitet har lämnat oss i stor sorg och saknad. Anna utbildade sig till psykolog på 1960-talet. Efter många års arbete med barnpsykologi ändrade hon inriktning och disputerade i pedagogik 1991.
I mitten av 1990-talet anställdes hon vid Fysioterapeutprogrammet, Uppsala universitet. Hon blev ett välbehövligt tillskott i kollegiet. Hennes nytänkande samt förmåga att involvera studenter och lärare i undervisningen utvecklade utbildningen i psykologi och pedagogik, men även i fysioterapi. Särskilt framhöll hon betydelsen av att lyssna på patienterna och hur deras erfarenheter kunde utveckla vården. Sin syn på forskning och utveckling förmedlade hon till oss och vi var många som fick uppmuntran och stöd av Anna. Hon bidrog starkt till att vi meriterade oss vetenskapligt.
Anna övergick senare till Avdelningen för universitetspedagogisk utveckling där hon kraftigt bidrog till det nya Pedagogiska programmet för Uppsala Universitet 2008. Hennes storhet var att själv kunna omsätta teori i praktik vilket hon alltid visade i sin egen undervisning där hon var ett föredöme som en ”pedagogisk pedagog”. Hon brann för mer studentaktiverande undervisningsformer, återkoppling, uppföljning samt pedagogisk kompetensutveckling för lärare. Därtill fann hon tid och kraft att dokumentera sina kunskaper och budskap inom en serie kreativa och läsarvänliga läroböcker.
Annas förhållningssätt till livet var positivt och ljust. Hon hade ett stort intresse för litteratur, musik, språk och konst. In i det sista var hon engagerad i vad vi gjorde och ville gärna vara delaktig i utvecklingsprojekt. Trots att sjukdomen successivt bröt ner hennes kropp så hade hon en enastående förmåga att förmedla glädje, inspiration och intresse inom såväl forskning och pedagogik som kultur och familjeliv.