Anna var yngst i en syskonskara på fem barn och växte upp i Örebro. Hon läste psykologi i Uppsala, och där träffade hon Lars, som läste medicin. Efter studierna flyttade de till Linköping.
Anna var klok, humoristisk och extremt kulturintresserad. Vi var fyra familjer som hade förmånen att höra till Annas och Lars kulturgäng. Vi gick på teatern tillsammans och diskuterade föreställningarna vid efterföljande middagar. Anna var med sin gedigna humanistiska utbildning och sitt skarpa intellekt ledande i dessa diskussioner.
När Anna och Lars flyttat till Uppsala firade vi varandras jämna födelsedagar med något evenemang i Stockholm. Höjdpunkterna var när vi blev inbjudna till OD:s Caprice, alltid lika spännande vem den hemliga gästen skulle vara! Själva fick vi njuta av Annas och Lars gästfrihet med Anna som charmant värdinna.
Eftersom Anna på senare år inte kunde sporta ägnade hon sig åt intellektuella nöjen. Hon läste italienska både i Uppsala och i Italien, gick på kurser, konserter och opera. Det var hennes livselexir. Hon gjorde fotoböcker, en för varje barnbarn, en om året. När krafterna avtog under de sista två åren löste hon korsord tillsammans med några väninnor. Hon skrev också sin släkthistoria.
Anna har alltid varit rakryggad med väl underbyggda åsikter. Hon har utstrålat ett stort lugn. Vi har alla upplevt henne som en trofast och kär vän. Under de sista två åren var hon beundransvärt öppen med att hennes framtid var kort. Sista gången, 10 juni, var jag (Ia Wranne) bjuden på lunch, och vi satt länge på altanen. Vädret var skönt, trädgården grönskade, men Anna var mycket svag. Det är ett ljust sista minne av henne. Även vi övriga i vårt kulturgäng bär med oss ett lika ljust minne av Anna.