När Ann-Charlotte nyss fyllt fyrtio år blev hon kontraktsprost i Sigtuna kontrakt. Prostar brukar vara äldre. Då var hon redan sedan flera år kyrkoherde i Bro pastorat. Tidigt fick hon ansvarsuppgifter. Duglig, tydlig, generös och mångbegåvad, var hon en präst som behövdes och som borde ha fått tas i anspråk för större uppgifter under många år ännu.
Uppväxt i Uppsala men med småländska rötter, blev hon en självklar Storstockholmsbo, engagerad i att få de gamla syduppländska småförsamlingarna, som förvandlats av inflyttning och expansion, att välja att satsa på nutiden och framtiden. Hennes öppenhet för och samhörighet med hela samhället och samtiden hade sina förutsättningar i god teologisk och klassisk bildning. Musik och språk – och kvalitet i allt, var centralt för henne.
För kyrkoherdarna i sitt område var hon ett viktigt stöd. Hon uppmuntrade, drev på – och korrigerade, när så krävdes. I stiftets prostmöte var hon en som såg ledarskapsfrågornas betydelse och vikten av att kyrkan inte kröp in i sitt eget. För oss i stiftsledningen var hon en positiv och uppfordrande medarbetande. Som kvinnlig pionjär i Uppsala stift var hon ett inspirerande föredöme.
Ann-Charlotte hade förmågan att kunna byta perspektiv. Så kunde hon leva sig in andra människors situation, se bakom, se öppningar som annars var skymda. Hon var också en resenär som ville lära känna andra länder och livsförhållanden på riktigt. Hon visste att världen och livet kan se ut på många sätt och att ett gott liv inte ser likadant ut för alla människor.
Sjukdomen skulle besegras, trodde vi. Vi fick fel. Mångas saknad är stor. Familj, släkt och kyrka har förlorat en samlande och sändande person.