En klok doktor, ett kollegialt föredöme och en hedersman har gått ur tiden. Andreas blev legitimerad läkare 1955 och fick senare specialistkompetens i såväl barn- och ungdomsmedicin, internmedicin som hematologi.
Andreas kom att avsluta sin läkargärning på ett litet ovanligt sätt, som sakkunnig i ärenden där kollegors verksamhet granskades, en uppgift som ibland kunde vara både utsatt och otacksam. Han engagerades som den förste och synnerligen uppskattade kansliläkaren i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), och anförtroddes där från tidigt 1990-tal under många år bland annat en samordnande och sammanhållande roll för ett 30-tal sakkunniga läkare. Men det som blir kvar i minnet, är framför allt hans verksamhet som föredragande i besvärliga, medicinska ärenden.
Ärendena blev oräkneligt många och arbetskapaciteten var hög. Ur ett mycket omfattande journalmaterial och partsinlagor kunde Andreas ta fram och i elegant språklig dräkt sammanfatta vad som var relevant i fråga om anamnes, fynd, diagnos och terapi. Med sin långa kliniska erfarenhet från olika delar av den svenska hälso- och sjukvården kunde han också på ett lättfattligt sätt i konkreta fall peka på vad som var bra eller dåligt när det gällde att bota, lindra och trösta.
De annars så krävande nämndledamöterna bländades av Andreas mästerliga föredragningar, och de hade sällan något att tillägga eller några invändningar mot hans skriftliga förslag till beslut. Förslagen var närmast essäer, där observationer, analyser och bedömningar präglades av djup kunskap, gott omdöme, empati och rättspatos. Frågan var inte bara om den granskade läkare gjort rimliga insatser och gett en godtagbar vård, utan också om denna vård var värdefull. Ibland, när de beslut som Andreas medverkat i blev ifrågasatta av kollegor, försökte han genom inlägg i Läkartidningen pedagogiskt förklara vad som var bevisat, och hur kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet borde förstås i dessa fall.
Andreas framhävde inte sig själv och var lätt att umgås med och tycka om. För många unga jurister blev Andreas lärare i medicinens elementa och en trygg handledare vid tolkningen av digra och snåriga journaler. Vi minns med värme hans vishet, lojalitet och omtanke. När man griper till pennan i medicinalrättsliga sammanhang, kan man fortfarande ställa sig frågan: Hur skulle Andreas ha formulerat detta?