En avhållen vän och kollega har gått bort, en läkare som inspirerat och fostrat flera generationer av hematologer (blodläkare) i Uppsala och som byggt upp den hematologiska verksamheten i Uppsala.
Andreas disputerade 1958 på en avhandling om vitamin B12. Han byggde sedan under 60-talet upp en verksamhet för patienter med blodsjukdomar, som under ny klinikledning på 70- och 80-talet utvecklades till en modern blodavdelning för behandling av alla typer av blodsjukdomar, även med benmärgstransplantation. Andreas bidrog också till bildandet av Svensk förening för hematologi 1962 och blev en förgrundsgestalt i svensk hematologi. Hans ledarskap präglades av framsynthet och acceptans av nya idéer och metoder. Han stimulerade också forskningen, och avdelningen inledde en snabbt ökande forskningsaktivitet som lett till många disputationer.
Andreas var en av de stora klinikerna, med en bredd i sitt medicinska kunnande som verkade överväldigande för oss som kom som unga underläkare till hans avdelning. Andreas hade en djup kunskap om hela den dåtida internmedicinen. Han förmådde också förmedla till oss yngre att denna bredd var lika nödvändig som specialkunskaper inom hematologin. Bakom den övertygelsen låg uppfattningen att varje patient skulle få ett komplett omhändertagande, där läkaren tog ansvar för helheten. Han var också en sällsynt fin och omtyckt ”patientdoktor”, med en intuitiv och tränad förmåga till patientkontakt som starkt bidrog till att flera av oss yngre valde hematologin. I de ofta mycket svåra avvägningar som hematologin erbjuder var hans klokhet och etiska kompass en stor trygghet. Etikintresset ledde också till ett långvarigt engagemang i läkarnas ansvarsnämnd.
För Andreas var varje patient en spännande individ, och hans strävan att ge varje individ det bästa gjorde honom till en komplett läkare: ovanligt skicklig som mikroskopist och uttolkare av laboratoriesvar men också var en varm, orädd och inkännande samtalspartner för patienterna i svåra stunder. Vi minns honom med stor tacksamhet och värme.