Anders studerade geologi vid Uppsala universitet och arbetade efter examen som yrkesgeolog på SGU i Uppsala.
Vi lärde känna Anders och hans familj på senare år och vi har haft stort utbyte av denna vänskap. Anders var pensionerad förste statsgeolog, och jag, Ingvar, är en passionerad amatörgeolog. Det var vårt gemensamma intresse för geologi som förde oss samman. Sedan upptäckte vi snabbt att Carin och Ingvar varit klasskamrater i realskolan i början av 1950-talet liksom att Carin och Maj hade ett gemensamt stort intresse för trädgårdsodling. Vi hade så mycket gemensamt att det gav sig självt att vi trivdes gott tillsammans.
Anders var en person som det var lätt att tycka om. Han var en synnerligen kompetent berggrundsgeolog, som under sin yrkesverksamma tid bland annat ledde arbetet med att ta fram ett stort antal berggrundskartor, medverkade i framställningen av ett flertal geologiska länsbeskrivningar och även var den som till slut fick bestämma vilka de svenska landskapsstenarna skulle bli.
I allt detta, som i allt annat, var han mycket seriös. Han vilade tryggt i sin kompetens och uppträdde mycket försynt. Han behövde inte vara tuff för att vinna respekt.
Det finns många som med glädje och tacksamhet minns också de insatser Anders gjorde efter sin pensionering. Ända in i det sista var han engagerad i arbetet med att få marmorbruket i Kolmården utnämnt till geologiskt världsarv. Det vore underbart om hans arbete med detta nu tas upp av någon annan som kan föra detta uppdrag i mål.
Anders engagemang för geologi var stor och han uttryckte själv att han aldrig ångrat att han ägnat sitt liv åt geologin. Han var överhuvudtaget nöjd och tacksam över det liv han haft vilket känns gott att veta när vi sörjer en mycket god vän.
Vi minns Anders med glädje.