Allan Åkerlund växte upp i ett frireligiöst hem i Piteå och insöp religionen med modersmjölken. Föräldrarna hörde till Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Det var väckelsetid och predikanter med ordet i sin makt satte själar i brand.
Allan började redan i puberteten tvivla och ifrågasätta, men att göra sig fri från det kristna och bryta med föräldraarvet skulle ta sin tid. Ett steg på vägen var läsningen av Hedenius uppgörelse med kyrkan i ”Tro och vetande”.
Tänkandet och ifrågasättandet ledde småningom till religionsstudier i Uppsala och ett intresse för andra religioner, främst hinduismen och dess gudasagor. Det avsatte ett par minnesvärda böcker om prins Rama, centralfigur i den indiska mytologin och dess hjälteepos om krig och kärlek. Allan blandade på ett fruktbart sätt sin tolkning av eposet med pikareskartade dagboksanteckningar från strapatsfyllda resor genom Indien i Ramas fotspår.
Det starka engagemanget i samhällsfrågor återspeglades redan i pjäsen ”Kollektivet” som gavs av Uppsala stadsteater 1977. Under 1980-talet turnerade Allan med egna monologpjäser i skilda ämnen som ungdomsarbetslöshet, jämlikhetsfrågor, kvinnomisshandel och främlingsfientlighet. Han var under ett antal år verksam i Uppsala Mansjour, erfarenheter som förvaltades i ett par pjäser om män i kris, en ämnessfär som återkommer i ett par av de sena romanerna med utforskningar av själslivets skuggsidor.
Allan var livet igenom en sökare, vilket gjorde honom till en alltid lika engagerad samtalspartner. I sina böcker brottades han oförskräckt med de stora livsfrågorna som människors ansvar för sina handlingar och trons och kärlekens mysterier. I sin sista bok, ”Minnen från en barndom”, som kom året före hans bortgång, återvände han till livsresans ursprung i kvarteren kring Lutherska bönhuset i Piteå och sitt alter egos kamp för att bli ”en tänkande och kännande ung man som lärde sig gå sina egna vägar”.