Aleksander Kan kom att höra hemma i två länder, Ryssland och Sverige. Efter några svåra år i Sovjet fick han 1987 emigrationstillstånd, formellt till Israel men det användes för resa med familjen till Sverige.
Liksom rysk romankonst sägs ha vuxit fram under Gogols kappa, kan rysk historieforskning om Sverige sägas ha vuxit fram under Kans kappa. Med hans doktorsavhandling om de skandinaviska ländernas utrikespolitik under andra världskriget och hans läroböcker om Skandinaviens och Sveriges moderna historia gjordes denna tillgänglig för ryska studenter och forskare. På 1970-talet utkom också en stor rysk handbok om Sveriges historia med Kan som redaktör och författare av väsentliga delar.
Vid Institutet för allmän historia i Moskva gjorde Kan en uppskattad insats som chef för skandinavistiken och mentor för yngre forskare. När han under 1980-talet isolerades och hindrades att arbeta inbjöds han till Sverige, både av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson och av historiska institutionen vid Uppsala universitet, dit han tidigare knutits som hedersdoktor. En halvtidsprofessur ordnades åt honom i Uppsala, kompletterad med en halvtidstjänst i Oslo, eftersom hans öde också engagerade den norska historikervärlden.
I Sverige hade Kan inte samma möjlighet att uppträda som oomstridd auktoritet på svensk historia. I stället forskade han och skrev böcker, alla ytterst läsvärda och förmedlande mycken ny kunskap. Han gladdes åt sitt svenska medborgarskap från 1992 och framhöll ofta sin tacksamhet över att få bo i vårt land med dess samhällsskick, ordnade infrastruktur och välstånd. De fria möjligheterna att resa utnyttjade han flitigt som deltagare i seminarier och konferenser, både vid närbelägna universitet och på mer avlägsna orter. Ofta bidrog han med rapporter, artiklar och inlägg i diskussionerna som vittnade om stor beläsenhet och vittgående insikter.
Aleksander Kan var angenäm att umgås med, ofta med ett leende som avspeglade hans positiva natur.
Vi saknar en engagerad kollega och god vän.