Vi träffas i Forum för Brukarinflytandes lokaler i centrala Uppsala. Petra förklarar att projektet leds av studieförbundet Vuxenskolan i Uppsala län och tanken är att personer med egna erfarenheter ska få möjlighet att bli brukarrepresentanter.
– Det är brukarperspektivet som är det viktiga, att vi tillsammans kan hjälpa andra som har det jobbigt, säger Petra.

Hon har själv en lång historia av ångestproblematik bakom sig. Något som började på allvar när hon var runt 25 år gammal.
– Jag hade det stökigt hemma under uppväxten, det var mycket våld och missbruk. När jag var fem år blev min pappa hämtad av polisen efter att misshandlat min mamma så hon nästan dog.

Hon upplevde det inte som så jobbigt då, det kom först när hon blev äldre och bättre förstod vad som hade hänt. Samtidigt har hon fortfarande starka minnesbilder av hur hon sprang och plingade på hos grannarna för att få hjälp.
– Jag försökte förtränga och fly från det som hade hänt, men sedan kom det ikapp mig. Det kan vara en av orsakerna till att jag mådde psykiskt dåligt sedan.

Hon växte upp tillsammans med mamman och en två år yngre bror i Hägersten utanför Stockholm. Eller ”söder om söder” som hon själv beskriver det. I skolan höll hon på med idrott, framför allt basket och fotboll.
– Jag var en riktig tjurskalle och dålig förlorare. Ibland fick de nästan bära mig av planen.

Det var också i skolan hon träffade de människor som ännu i dag är hennes bästa vänner. De har varit ett otroligt viktigt stöd för Petra då hon mått dåligt. Hon är också tacksam för det stöd hon har fått av sin sambo och av sin mamma.
– Mamma är en av de människor jag beundrar mest. Hon har gått igenom så mycket skit och ändå står hon upp fortfarande. Hon är en otroligt stark människa.

Petra började så småningom engagera sig i Uppsala ångestsyndromsällskap. En stödförening för individer med paniksyndrom, social fobi och generaliserad ångest. I dag är hon vice ordförande i föreningen.
– Vi anordnar sociala aktiviteter, medlemsträffar och föreläsningar. Det har hjälpt mycket, att själv få berätta och sprida kunskap om psykisk ohälsa har haft en läkande effekt på mig.

Föreningen är också är engagerad intressepolitiskt och arbetar för att förbättra psykiatrin. Hon upplever att de personer hon möter i arbetet inte alls får samma stöd som hon fick då hon var sjuk.
– Jag fick bra hjälp från psykiatrin och beroendekliniken här i Uppsala. Under perioden då jag studerade på universitetet fick jag bra stöd även därifrån. Psykiatrin i dag har alldeles för lite resurser. Dessutom har den blivit för enkelspårig, det går trender i diagnoser. När jag började jobba då hade alla adhd och i dag så ska alla vara bipolära. Men ångest och depression, det uppmärksammas inte som det borde göras.

Petra är också attitydambassadör för Hjärnkoll, en satsning som regeringen införde 2009, med målet att minska fördomar samt öka kunskapen om psykisk ohälsa. Hon åker ut och föreläser om hur det är att leva med psykisk sjukdom och hur man tar sig framåt. Hon tycker det fortfarande finns alldeles för mycket skam kring psykisk ohälsa i samhället.

I dag känner hon att hon mår bra och i princip är frisk.
– Det finns en del jävlar anamma i mig ändå. Till slut kände jag bara att ’så här kan jag inte leva’. Det är inget alla kan tänka, men det behövs för att komma vidare. Lite ilska kan vara bra ibland.