– Vi levde under små omständigheter när jag var liten. När jag började få ordning på sakerna tog jag väl igen litegrann.
Det är inte för att slippa snön och kylan som Janne Carlsson tillbringat de senaste tre månaderna i södra Spanien, utan för att vintrarna i Skåne mest är "som väldigt långa nätter". I Fuengirola är det däremot rätt härligt, förklarar han. Här kan han golfa, umgås med vänner, måla tavlor och öva på trumtekniken.
Att han nu fyller 80 år har inte påverkat lusten att hålla igång. Till sommaren står han på scenen i Borgholm som bagaren i farsen "Rent mjöl i påsen". En konstutställning är inplanerad i Lomma och däremellan blir det troligen ett antal musikspelningar.
Förutom knäna som krånglar lite är det inget fel på hälsan, förklarar han.
Hur håller du dig i form?
– Det är brännvin. Nä, men man rör ju på sig hela tiden och har massa saker att hålla på med. Man ska inte bli gammal. Det är inget att satsa på.
Janne Carlsson växte upp på Södermalm i Stockholm. Pappa var plåtslagare och flerfaldig mästare i tyngdlyftning. Idrottandet präglade hela familjen och helst skulle man vinna. Via sin bror, konstnären Leopold Fare, kom han i kontakt med måleriet och musiken, och därifrån kom han vidare in i filmen. Så har det fortsatt.
Några avgörande händelser i arbetslivet är spelningar med världsstjärnor som tenorsaxofonisten Dexter Gordon och rocklegenden Jimi Hendrix. Som jazztrummis omnämns Janne Carlsson fortfarande som en av Sveriges största talanger.
Betydelsefullt var även mötet med Lasse Forsberg, mannen bakom Slas-filmerna: "Vem älskar Yngve Frej", "På palmblad och rosor" och "Henrietta" som hyllades av en enhällig kritikerkår. Och så klart hans medverkan i tv-serien "Någonstans i Sverige" av Bengt Lagerkvist som gjorde Janne Carlsson till "Loffe" med hela svenska folket.
– Det satte igång allt på allvar. Efter det började jag med lördagsprogrammen i tv som blev enorma. Jag kunde inte vistas ute för man blev så igenkänd.
För sina insatser som musiker, skådespelare och underhållare fick han 2010 konungens medalj. Till det ska nämnas att han under en tid på 1970- och 80-talen drev reklambyrå och vann under åren flera branschpriser. Även för sina målningar där han ofta utgår från naturen är han mycket uppskattad.
Drivkraften har varit att göra det han tycker är roligt, men det har även handlat om pengar, förklarar han.
– Vi levde under små omständigheter när jag var liten, och pappa var sjuk. Det tog jag väl igen litegrann.
Men det har inte bara varit en enda lång lyckad raksträcka. Svårigheter har funnits. En av dem var när han ställde sig bakom kampanjen "Nej till löntagarfonder" i början av 1980-talet.
– Det var ju jävligt dumt. Journalister varnade mig och sa "är du inte klok Janne Carlsson". Men det fattade jag inte. Jag hade ju engagerat mig i den frågan och var insatt, men jag blev betraktad som en galning.
– De säger att man ska säga det man vill, men det stämmer inte. Man ska bara säga det som är populärt att säga.
Hur tog du dig vidare?
– Det var väldigt besvärligt. Under den tiden skilde jag mig och barnen blev punkare. Jag gick in i väggen totalt. Då visste ingen vad den "väggen" var, men det visste jag. Men det var bara att spotta i nyporna och knalla på och det gick så småningom.
Tv-sändningarna i julas av flera av hans gamla filmer har också visat att det fortfarande finns en stor skara "Loffe"-fans i landet.
– Det känns härligt. Det är viktigt att man har en publik. Mitt motto har också alltid varit att man ska vara en tillgång – för samhället, för familjen. Är man en tillgång är man inte till besvär och så får man vara med på allt. (TT)