Mamma och pappa skiljer sig, träffar nya partners och ur en kärnfamilj skapas en eller två nya ombildade familjer. Bonusfamiljer, styvfamiljer, plastfamiljer eller stjärnfamiljer – eller vad de nu ska kallas – har funnits länge. Men skildringar om hur det är att leva i en ombildad familj är ovanliga i romaner, tv-serier och filmer. Där dominerar kärnfamiljer eller ensamstående föräldrar, konstaterar Helena Wahlström Henriksson, professor i genusvetenskap vid Uppsala universitet, som forskat om hur alternativa familjer framställs i amerikansk litteratur och film.
Hon tycker att det är på tiden att det gjorts en svensk tv-serie på temat bonusfamiljer.
– När jag först hörde talas om tv-serien tänkte jag att det är konstigt att det inte redan gjorts, eftersom ombildade familjer är ett så vanligt och socialt accepterat fenomen, säger Helena Wahlström Henriksson.
Den begreppsförändring som nu sker när det gäller ombildade familjer tycker Helena Wahlström Henriksson är intressant. Att sätta likhetstecken mellan orden ”styvfamilj” och ”bonusfamilj” blir missvisande, resonerar hon. Styvfamilj kan betyda en familj som ombildas efter att en av föräldrarna dött och änklingen/änkan gifter om sig. Det speciella med en bonusfamilj är att barnen oftast har kvar båda sina föräldrar i livet och kan flytta mellan två nya ombildade familjer. Nytt är också, om man jämför med äldre tider, att många vuxna fortsätter att ha kontakt med sina expartners.
– Ordet ”bonusföräldrar” är kulturspecifikt. Det finns en motsvarighet i Danmark, men inte i till exempel England. ”Styv-” kommer av stympad och visar på att någon är borta. Bonus låter ju avsevärt mer positivt – det finns en ”vinst” att få i form av fler familjemedlemmar – vilket tyder på att familjeformen inte är behäftad med socialt stigma. Kanske kan det också ses som ett utslag av att marknadsekonomiskt tänkande präglar såväl språkbruk som familjeliv, säger Helena Wahlström Henriksson.
LÄS MER: Goda råd till bonusfamiljen
LÄS MER: Petra Mede: "Jag är så irriterad på Lisa!"
Om begrepp liknande kärnfamilj eller bonusbarn fanns för 100 000 år sedan när homo sapiens vandrade runt på jorden, vet vi inget om. Men att även barn och vuxna som saknade biologiska band hade nära relationer med varandra är ingen vild gissning.
Den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari konstaterar i bästsäljaren ”Sapiens – en kort historik över mänskligheten” (2015) att vetenskapen är överens om att människan är ett flockdjur som under större delen av sin existens levt i små grupper på ett par dussin eller högst några hundra individer.
Yuval Noah Harari frågar sig om det finns ett ”naturligt levnadssätt” för människan och ställer två teorier mot varandra. Förespråkarna för den ena teorin hävdar att människan som social varelse formades innan vi blev jordbrukare för cirka 10 000 år sedan. Under 100 000-tals år var vi jägare och samlare och det var då som vårt nedärvda beteende skapades.
Hypotesen bygger på, enligt Yuval Noah Harari, att flockens överlevnad var beroende av att alla vuxna samarbetade för att ta hand om barnen. Sex och intima relationer kunde man ha med flera i gruppen och eftersom ingen man med säkerhet kunde veta vilket av barnen som var hans var alla män lika måna om alla barn. Enligt denna teori skapar vår moderna tids kärnfamiljer och monogama förhållanden problem eftersom normen inte stämmer med vår biologiska programmering.
Men förespråkare för den andra teorin hävdar att eftersom kärnfamiljen är den dominerade normen i de flesta kulturer i dag, är det troliga att så var fallet även i människans förhistoria. Parrelationer fanns inom flocken. Barnen hade koll på vilka som var de biologiska föräldrarna men hade också tryggheten i att ha relationer med andra vuxna.
Yuval Noah Hararis slutsats är att det är omöjligt att ge någon av teorierna helt rätt. Det finns inget ”naturligt levnadssätt” för människan, det finns bara en mängd olika kulturella alternativ som har fungerat olika bra i olika tider och samhällen.
Att familjer ombildades var exempelvis särskilt vanligt på 1600- och 1700-talet. Den höga dödligheten i sjukdomar, krig och barnafödande gjorde att många gifte om sig och bildade nya familjer. Att just kärnfamiljen är vår kulturella norm i dag sägs ofta hänga samman med urbaniseringen och den borgerliga familjens framväxt på 1800-talet. Mannen stod för försörjningen, kvinnans roll var att vara maka och barnuppfostrare. Den borgerliga familjetypen fick sedan bilda mönster för de lägre sociala grupperna.
Men det är inte hela sanningen. Faktum är att kärnfamiljen varit den dominerade familjetypen i speciellt nordvästra Europa i flera hundra år.
– Det så kallade europeiska giftermålsmönstret innebar att det bara fanns ett gift par i varje hushåll, till skillnad från i övriga länder där storfamiljen dominerade. Det är väldigt intressant, men lite oklart vad detta fenomen beror på, säger Ella Johansson, professor i etnologi vid Uppsala universitet.
– I exempelvis södra Europa är det i dag fullt tänkbart att man lever sitt gifta familjeliv i föräldrahemmet, tillsammans med dessa samt sina gifta och ogifta syskon.
Men den sortens storfamilj var aldrig utbredd i det äldre svenska bondesamhället. Däremot var den så kallade utvidgade familjen vanlig. Den bestod av en kärnfamilj och någon av föräldrarnas ogifta syskon, även vuxna, samt tjänstefolk. En förälder till någon makarna kunde ingå, men endast om den blivit änka eller änkeman.
Under senare delen av 1900-talet förändras mönstret igen. Trenden går mot instabilare relationer och en mer tolerant och individualistisk livsstil. Den svenska kärnfamiljen tappar mark och under 1970- och 80-talen sjunker barnafödandet drastiskt och skilsmässorna ökar.
LÄS MER: Så bra är tv-serien Bonusfamiljen
LÄS MER: Bonusfamiljens himmel och helvete
Och så har det sett ut ett tag. Men något håller på att hända.
I det senaste numret av tidningen Forskning & Framsteg intervjuas danske välfärdsforskaren Gøsta Esping-Andersen om sin bok ”Families in the 21st century”. Med förvåning konstaterar han att det finns tydliga tecken på att kärnfamiljen är på väg tillbaka igen, framför allt i Nordeuropa. Separationerna minskar, giftermålen blir fler och sedan år 2000 har andelen svenska barn som föds med ett eller flera halvsyskon minskat från 20 till 15 procent. Andelen kvinnor och män som får barn med en ny partner minskar också.
– Det är en helt oväntad utveckling, en överraskning för så gott som alla demografer, säger Gøsta Esping-Andersen till tidningen.
Ökade utbildningsnivåer i befolkningen anges som en förklaring, liksom att föräldrarna är äldre när de skaffar barn. Men enligt Gøsta Esping-Andersen är ökad jämställdhet det samband som är tydligast och det bästa receptet för stabila och långa äktenskap.
Separationer är betydligt vanligare i ombildade familjer än i kärnfamiljer. Kanske kan tv-serien ”Bonusfamiljen”, som nu visas på SVT, bidra till att ytterligare sätta fokus på hur olika familjetyper fungerar.
Helena Wahlström Henriksson berättar att ett forskningsprojekt kring just bonusfamiljers liv ligger på is i väntan på forskningsfinansiering, men tillsammans med kollegan Jenny Björklund är hon igång med studien ”Nära relationer. Om familj och släktskap i svensk 2000-talskultur”, som delvis kommer in på ombildade familjer. Hon tycker att det vore intressant att till exempel undersöka hur begreppen styvmamma och bonuspappa används av olika generationer och samhällsklasser.
– Man vet ju inte riktigt hur orden brukas inom familjerna. Det saknas forskning på det. En fråga är ju om någon i dag kallar sig för styvmamma, eftersom ordet ger väldigt negativa kulturella associationer, säger Helena Wahlström Henriksson.