Hon kallar sig för en ”enveten kärring” och har starka åsikter och stort engagemang när det gäller sin profession och hur samhällets institutioner behandlar unga som har speciella förutsättningar.
– Jag har trampat på många tår. Att som lärare stå och ta i hand i dörröppningen när klassen går in i klassrummet räcker inte, det gäller att ha en riktig relation med eleverna, säger Gunn Swedén Suber.
Hon har haft sina egna metoder under årens lopp, och en del lärdomar vittnar hon om har fastnat hos elever ända upp i vuxen ålder.
Under tiden Gunn läste specialpedagogik skapade hon något som kallades för Siri-matte för sina ettor i Stenhagenskolan. Det var en alldeles naturlig och praktisk matematik baserad på en lillasyster till en pojke i klassen. Flickan som hette Siri deltog en gång i veckan på mattelektionerna där hon mättes och jämfördes allt efter hennes "tillväxt". Klassen kunde också handgripligen jämföra hur många mjölktetror eller mjölpaket hon motsvarade.
– Vi gjorde om verkligheten till matematiska termer, berättar Gunn Swedén Suber. Mitt slutarbete i specialpedagogik på universitetet hette ”Kan Siri lära barn räkna?”, säger hon.
Gunn Swedén Suber bor i nordvästra hörnet av Uppsala kommun med sin man Roger och ett bonusbarnbarn på en öppen tomt med gärdsgård, några uthus och en för säsongen isig utomhuspool. Här har hon bott sedan tioårsåldern och verkar trivas bra.
Vid köksbordet är levande ljus tända både i taket och på bordet, det känns varmt och mysigt trots de frostiga verandafönstren utanför.
Redan vid fem års ålder hade hon bestämt sig för sin yrkesbana. Det är viktigt att alla människor, oavsett ålder eller förutsättningar, får bli sedda och lyssnade på, tycker hon.
För drygt femtio år sedan när Gunn startade sin karriär såg omsorgen lite annorlunda ut än i dag. På så kallade ”barndaghem” kunde småttingar från tre månaders ålder lämnas in. Föräldrarna tilläts inte komma in i lokalerna och barnen fick byta kläder efter lämningen.
– Lite har det ju hänt under åren i barnomsorgen, konstaterar Gunn Swedén Suber.
– Jag har ju alltid trott på förskolan, att det ska ge mitt barn något, men mer och mer känner jag att samhället tar över. Varför har vi allmän förskola från tre år, till exempel? Det förlorar alla barn på eftersom grupperna blir för stora när de här tretimmarsbarnen kommer in. Det blir mer krävande för lärarna, och det skulle behövas mer personal för att till exempel dela in barnen i aktiverande grupper allt efter intresse. Men det ligger pengar i det här och då måste det finnas modiga chefer som säger ifrån och ser till barnens bästa, tycker Gunn Swedén Suber.
Läroplaner i skolan är viktiga, men det är också elevernas sociala situation, anser Gunn Swedén Suber, som efterlyser mer kontakt med elevernas familjer.
– Jag ser ibland att viljan att hjälpa eller stödja barnen inte finns i omsorgen och skolan. Det skylls på brist på resurser. Men när elever känner att lärarna hellre sitter och dricker kaffe i lärarrummet än ser vad som händer i klassen är det något som är fel, säger hon.
Gunn Swedén Suber och hennes familj fungerar fortfarande som kontakt- och jourresurs och hon kallar sig själv för ”återfallsförbrytare”.
Engagemanget för utsatta barn har inte försvunnit med pensioneringen.