Väggarna i hallen pryds av foton på barn, barnbarn och sedan länge bortgångna föräldrar. En ljus barnröst hörs inifrån lägenheten och en blond tvååring tittar snabbt fram för att lika kvickt försvinna tillbaka till tryggheten och morfar. Eva Åsing Johanson och maken Gunnar blev i dag barnvakt tidigare än planerat då lilla Liv är sjuk. Storebror Vidar ska hämtas på förskolan senare under dagen.
– Vidar tycker om lussekatter, så det ska vi baka senare i dag, säger Eva Åsing Johansson, samtidigt som hon ställer fram en saffranskaka på bordet och berättar att hon egentligen inte är någon storbagare, men det görs lite då och då i alla fall.
Lägenheten har fler rum än vad man tänker sig att ett par i pensionsåldern skulle behöva.
– Men det är ju när barnen flyttar hemifrån som man behöver mycket plats. Vi har varsina lekrum Gunnar och jag, säger hon.
I Evas rum skymtar en strykbräda och ett strykjärn.
– Jag tycker om att sy och pyssla, jag har symaskin och annat också därinne, förklarar hon.
Soffan i vardagsrummet pryds av en filt som Eva virkat av restgarn och bredvid ligger stickningen som hon precis påbörjat.
– Det är lite som meditation, jag stickar samtidigt som jag tittar på teve eller lyssnar på ljudböcker. Jag har stickat sedan jag var 16 år, min mamma stickade också så jag har hela tiden haft det omkring mig. Jag har försökt överföra det på mina barn, men det har jag inte lyckats med.
Läsning är fortfarande ett stort intresse, men någon sentimentalitet för sin tidigare verksamhet känner inte Eva.
– Jag drev Läslusen i femton år och saknar det inte. Jag har gjort mitt i arbetslivet och det är skönt att vara ledig. Däremot gynnar jag gärna de nya ägarna, och med åtta barnbarn köper jag ofta julklappar och presenter där.
Maken Gunnar Johanson är forskare och reser mycket, Eva tycker om att följa med honom på hans uppdrag – helt utan flygskam.
– Jag värnar miljön, men på mitt sätt. Självklart blir jag påverkad och oroar mig för framtiden. Hur kommer världen se ut om 30 år för mina barn och barnbarn? Men det handlar om hela samhällsutvecklingen; vi kan inte stänga våra gränser och leva isolerade. Jag är orolig åt vilket håll politiken går på många håll i Europa, även här i Sverige.
Eva och maken Gunnar har tillbringat mycket tid utomlands, bland annat har de bott i Moçambique och varit en del i Goa hos vänner som delvis bor där.
– Något jag upptäckte där är att det finns inget vi och de, vi är bara människor allihop. Visst kan vi tycka lite olika, men vi är ändå väldigt lika varandra.
Eva gruvar sig för födelsedagen, hon har svårt att se sig själv bli gammal.
– Jag känner mig ung fortfarande och hoppas jag får behålla hälsan. Men det är svårt att veta hur det blir, de flesta av mina släktingar har gått bort i tidig ålder.
Hennes egen mamma gick hastigt bort vid 41-års ålder, själv var hon endast 17 år. Många år därefter präglades av en stor sorg, men vid sin sida hade hon hela tiden sin bror.
– Han betyder väldigt mycket för mig, säger Eva.
Efter moderns död följde några tuffa år, men sedan blev livet bättre och bättre. Hon träffade maken Gunnar som också han är en mycket viktig person som funnits där, i motgång såväl som i medgång.
– Det kan ju vara lite tufft ibland med fyra barn och vardagsbestyr. Men vi håller ihop och har det jättebra. Nu kan vi ju göra som vi vill när vi vill. Jag är väldigt nöjd med mitt liv, säger Eva Åsing Johansson.