Minnesord
Ulla föddes och växte upp i Kusmark, norra Västerbotten, som dotter till järnhandlaren Olof Gotthard Pettersson ”OG” och hans hustru Elma, f Östlund. Barndomen i Kusmark var trygg med den stora släkten i byn där många generationer före Ulla hade levat och verkat. Som den äldsta dottern i sin generation fick Ulla bidra med sysslor i hemmet, inte minst i omsorgen av yngre syskon och kusiner. Ulla kände genom livet starka band med hembygden och det var många tillfällen då ”skelleftebondskan” skulle praktiseras i gamla historier.
Ulla utbildade sig till barnsköterska och arbetade i den rollen innan hon flyttade till Uppsala för sjuksköterskeutbildning vid Akademiska sjukhuset. 1951 tog Ulla examen som specialiserad barnsjuksköterska.
Under denna tid träffade Ulla sin man Åke Ljungberg. De gifte sig 1952 och fick barnen Karin, Fredrik och Cecilia. Familjen bosatte sig i Norby, Uppsala. Hemmet kom att bli en gästfri samlingsplats för släkt och vänner.
Som sjuksköterska åtnjöt Ulla stort förtroende dels på barnkliniken vid Akademiska sjukhuset, dels inom mödravården och på Gillbergska barnhemmet. Hon vårdade också plastikopererade barn och senare en svårt hjärtsjuk pojke. Ulla kunde skickligt bedöma de unga patienternas tillstånd och med lekfullhet skapa en bra kontakt med barnen.
Men Ulla drabbades också av flera svåra sorger. Sonen Fredrik avled plötsligt i orienterarsjukan vid 27 års ålder. Fem år senare, 1987, gick även Åke bort. Det var en svår tid, men med hjälp av sitt naturintresse klarade Ulla att hitta en inre styrka och så småningom tillbaka till livsglädjen.
Genom sitt engagemang i Röda Korset och Uppsala sjuksköterskeförening hade Ulla ett aktivt liv och många vänner. Ulla intresserade sig för kultur och konsthantverk. Som änka gjorde hon resor med sin kära syster Eva.
Med barnbarnen var Ulla outtröttlig. Vi minns med värme alla de gånger hon tog hand om dem, vilket alltid verkade så enkelt och var uppskattat med lekar och skoj.
Med tacksamhet minns vi Ulla som en omtänksam och familjekär person. Hon stod rakryggad och kunde visa vägen för andra med sin karisma. Hennes sympati och medmänsklighet hjälpte många i hennes närhet.
När Ullas syn och hörsel försämrades blev hennes liv begränsat, något som passade dåligt med hennes vakna tankar. Hon kunde ändå uppskatta små lyckostunder och var tacksam för vården hon fick den sista tiden. Vi gläds åt många ljusa minnen av Ulla.