Staffan Wiking var prästparet Birger och Philippa Wikings andra barn, född 1947. Den ännu lilla familjen skulle inom kort resa ut till Tanganyika där Svenska kyrkan tagit över missionsarbetet efter tyska pionjärer. Staffan och hans två år äldre bror Sven fick tre syskon till innan hemresan 1957.
Efter flytt till Uppsala för studier träffade Staffan Marianne Karlander. Vänskapen ledde till äktenskap 1970. Sonen David föddes sedan 1972, ytterligare en son Mikael föddes 1980.
Afrika kom att prägla Staffan Wiking. Forskarstudier ledde till en doktorsavhandling om militära statskupper i Afrika. Att efter bästa förmåga hjälpa människor i Afrikas många unga nationer kom att bli Staffans livsuppgift. Ett antal år vid Svenska kyrkans internationella avdelning i Uppsala följdes av fyra år i Tanzania.
Vid hemkomsten till Sverige gick Staffan vidare till Röda Korsets huvudkontor i Stockholm, nu ansvarig för biståndet till östra Afrika. Under en lång rad år befann han sig ständigt på resande fot, ådrog sig bland annat malaria men kände framför allt stor glädje i sitt arbete.
Vänskaper med människor i Afrika, liksom exotiska upplevelser och torr dammig vardag utgjorde ett rikt stoff för Staffans många målande föredrag, berättelser och rapporter. Han bars av en övertygelse att biståndet verkligen var meningsfullt och betydde häpnadsväckande mycket. Hans innerliga intresse har gått i arv till sönerna som arbetar med biståndsfrågor.
Staffan Wiking hann med sju år som pensionär i N Sandsjö utanför Nässjö. Han engagerade sig bland annat som kyrkvärd och åtog sig flera god man-uppdrag för ensamkommande flyktingbarn. Tillsammans med Marianne blev det många skogspromenader.