Eva Forsgren är visserligen född i Vingåker men hon har sina rötter på sin pappas sida, i Offerdal i nordvästra Jämtland, närmare bestämt från samebyn Jovnevaerie. Samebyns vinterbetesmarker i södra Norrland sträcker sig genom Sundsvall, Ånge, Bräcke, Östersund, Ragunda, och Krokoms kommuner. Eva Forsgrens pappa lämnade renskötseln på 60-talet men några av hennes nära släktingar är verksamma.
Vi pratas per telefon på hennes väg från Östersund till Uppsala, hon har stannat till för att ta en kopp kaffe på ett fik i Borgsjö. Tillsammans med bland andra Theresé Hällsten bildade Eva Forsgren samiska föreningen i Uppsala år 2017, något som verkligen behövdes eftersom okunskapen är stor bland svenskar i gemen, menar hon.
– ”Vi vet inget och har inte fått lära oss” säger sydsvenskar ofta. Men numera är det jättelätt att få information. Och om inte acceptansen för diskriminering och rasism hade varit så stor i Sverige, så hade det ingått i läroplanerna för skolan att lära sig om hela Sveriges historia inklusive samernas, säger hon engagerat.
Hon tycker det är märkligt att folk runt Mälardalen i dag inte känner till att det funnits samiska bosättningar i området och att de tvångsförflyttades.
– Samerna protesterade och bönderna med dem. De levde i symbios med varandra, samerna utförde arbetsuppgifter åt bönderna och vise versa. När de motades från Mälardalsområdet ville bönderna ha kvar arbetskraften, det var så sockenlapparna uppstod. De fick på nåder utföra hantverk som inte bönderna gjorde som till exempel repslagning och hästslakt, säger Eva Forsgren.
Samiska föreningen i Uppsala har ett 30-tal medlemmar, även icke-samer. Det behövdes en samordning eftersom kommunen hade skyldighet att kalla till samråd med samer.
– Vi kom till en punkt där det var bra att vi organiserade oss och inte samtalade med myndigheter som individuella personer. Nu försöker vi hjälpa till där det behövs, till exempel med att samiska elever har rätt till sitt hemspråk i skolan, säger Eva Forsgren.
Föreningen arrangerar bland annat olika temakvällar och slöjdträffar. De syr klädedräkter, bland annat lär de sig att lägga band som ingår i den samiska dräkten, en typ av flätning med många ylletrådar i olika mönster beroende på vilket geografiskt område man kommer ifrån. Men utbyte mellan människor gjorde att olika mönster och till exempel tenntrådsslöjd går att finna i flera folkdräkter, inte enbart hos samerna.
– Dalarnas folkdräkter skulle inte se ut som de gör i dag om inte samiska mönster hade bytts sinsemellan. Man hade olika specialiteter som man köpte och bytte av varandra som tenn, pärlor, rotslöjd och olika mönster i stickade dräktdelar.
Den nyligen uppmärksammade Girjasdomen där Högsta domstolen gett Girjas sameby rätt mot staten, påverkar hela Sverige, enligt Eva Forsgren.
– Girjasdomen är inte något som bara berör de allra nordligaste delarna av landet; det berör hela Sverige. Alla svenskar har i alla tider åtnjutit fördelarna av att samernas områden har exploaterats genom exempelvis gruvnäring och vattenkraftsutbyggnad. Och även sörlänningar får ju jaga och fiska i fjällen. Men nu administreras alltså småviltsjakt och fiske inom Girjas område av samebyn i stället för av Länsstyrelsen – det vill säga av dem som har fjället som sin arbetsplats och som vet när riporna har lagt ägg och var renarna befinner sig.