Alla helgons dag har blivit ett tillfälle att minnas våra nära och kära. Tusentals besökare kommer till stadens begravningsplatser för att tända ljus. I år, med pandemin, vet inte kyrkogårdspersonalen hur det kommer att bli.
– Vi vet inte hur många som kommer att komma. Kanske blir det fler med tanke på att fler avlidit i samband med coronan eller så väljer människor att inte komma hit på grund av coronan, säger Peter Berglund, chef för myndighetsärenden på Uppsala kyrkogårdar.
Domkyrkoförsamlingen kommer att hålla två minnesstunder i Stillhetens kapell vid olika tidpunkter men antalet besökare är begränsat. I St Eriks kapell i Berthåga kommer stilla musik att spelas men inga guidningar hålls, på grund av pandemin.
Vi möts på Berthåga kyrkogård. En 54 hektar stor begravningsplats som har inspirerats av den uppländska naturen. Den uppfördes 1965 och byggdes till år 2000.
Lisa Gustavsson Flygt är gruppchef på Uppsala kyrkogårdar.
– Jag är lycklig varje dag jag kommer hit. Det är en förmån att få arbeta här. Vi är föregångare i och med vårt arbete med ängsmarksskötsel här. Vi har slåtter med gamla metoder vilket betyder att vi slår gräset för hand, säger Lisa Gustavsson.
Vid källan ligger minneslunden. Där står flera vaser med blombuketter, Lisa Gustavsson Flygt fyller på ett par av dem genom att hämta vatten direkt från källan. I vattnet simmar några gräskarpar förbi, fiskarna tar hand om gräsklipp som flyter på vattenytan.
Under Alla helgons dag fylls minneslunden med tända ljus. Personalen ställer ut rundlar i smide med nätgaller i botten där besökare får ställa sina ljus för att det ska vara brandsäkert. Ädelgranris läggs ut för att smycka området kring källan.
– Under de senaste 20–30 åren har ljusen blivit fler och fler. Händelser som Palmemordet och Estoniakatastrofen har inspirerat människor till minnesmanifestationer. Att människor lever mer utspritt över landet spelar också roll. Förr levde man i fasta kontaktnät nu ser många Alla helgons dag som ett sätt att hedra sina avlidna tillsammans med andra än sin familj, säger Peter Berglund.
Andelen borgerliga begravningar har ökat, nu utgör de cirka 20 procent av alla begravningar i Uppsala, enligt Peter Berglund. Att kremera den avlidne är det vanligaste förfarandet vid en borgerlig begravning. Det är vanligt att sprida askan i minneslunden men det finns även askgravplatser i Trädkyrkans kor. Totalt finns 64 platser i varje kor och varje plats utgörs av en kvadratisk stenplatta där namninskriptioner kan göras. Att sprida sin efterlevandes aska i exempelvis havet eller i fjällen är också en möjlighet, även spridning från flygplan har förekommit. För det krävs tillstånd från Länsstyrelsen.
– Vi kontrollerar när askan lämnas till de efterlevande att tillstånd finns. Ibland får vi förfrågningar om att dela askan mellan två olika platser. Det kan till exempel gälla att den avlidne önskat få en del av askan strödd i floden Ganges i Indien och en del av askan spridd här, säger Peter Berglund.
Om de efterlevande är oeniga om var gravsättning ska ske eller om den avlidna ska begravas i kista eller kremeras, bör man i möjligaste mån följa den avlidnes önskan, om någon sådan är nedskriven.
– Om de efterlevande inte kommer överens går vi in och medlar. Vi har till uppgift att utröna vem som står närmast den avlidnes önskan. Om det inte heller fungerar lämnar vi frågan vidare till Länsstyrelsen.