Som 16-åring bodde Gesa Weyhenmeyer i Tysklands gamla huvudstad Bonn. Hon skulle göra prao på en arbetsplats och ville hitta på något särskilt. Egentligen skulle eleverna jobba på ett kafé eller nåt, men hon ville göra något annat.

– Jag gjorde aldrig det som förväntades av mig, jag kom alltid på en massa egna saker. På något sätt hamnade jag på oceanografiinstitutionen i Hamburg, där jag blev omhändertagen av en jättesnäll person. Han arbetade på olika forskningsfartyg över hela världen. Jag tyckte det lät så spännande att vara ute på havet och ta olika prover så sedan dess har jag varit fokuserad på vatten, säger hon.

Men vatten var inte självklart för henne när hon var liten. Som barn var hon rädd till och med för att bli våt om fötterna och att bada var det inte tal om. Numera tillbringar hon gärna tid vid och på vatten under alla årstider, och som professor har hon i UNT sagt att forskningen bör vara en "larmklocka om nödvändigheten av att bromsa den globala uppvärmningen för att skydda viktiga ekosystem och vårt vinterkulturarv".

Det första en lägger märke till i parhuset i Ulleråker där Gesa Weyhenmeyer bor tillsammans med sina två tonårsdöttrar, är en kontrabas, en cello, en fiollåda och notställ fulla med notpapper. Med en flöjtlärare till mamma och en pappa som sjöng i kör och spelade fiol, fanns musiken i Gesa Weyhenmeyers liv redan när hon var barn och hon för det vidare. Hon spelar gärna ihop med döttrarna, särskilt när de har långledigt tillsammans då den extra tiden finns. Gesa spelar även i universitetsorkestern, Kungliga akademiska kapellet. För att ta sig till repetitionerna packar hon in sin kontrabas i fodralet och placerar det i lådan fram på cykeln och trampar i väg.

Hon har alltid haft cykelavstånd till sina arbeten och fritidssysselsättningar var i världen hon än har bott. Men i carporten står en vit folkabuss. Taket på den går att höja, då blir den rymlig och fungerar som en tillfällig bostad. I den åker hon med döttrarna till olika tävlingar på helgerna. Den ena dottern ingår i landslaget i friidrott och den andra tävlingsorienterar. Senaste resan gick till Kolmården och O-ringen.

Att Gesa Weyhenmeyer bosatte sig i Sverige hade återigen med en praktiktid att göra. Hon vill forska om glaciärer men det fick bli det nästbästa, ett landskap format av glaciärer. 22 år gammal åkte hon till en forskningsstation vid sjön Erken i Norrtälje. 

– Det var som att komma till en Astrid Lindgrenvärld för mig. Det var tänkt att jag skulle stanna tre månader men min professor frågade om jag inte ville börja min doktorsavhandling. På så sätt blev jag kvar men jag var lite ambivalent så jag provade att flytta tillbaka till Dresden. 

Men det blev bara ett halvår i Tyskland hon kände att det inte var rätt och bestämde sig för att flytta tillbaka till Sverige igen.

– Det är lugnare här inte alls samma befolkningstryck som i Tyskland och jag gillar den självvalda ensamheten, inte att vara ensam innerst inne, utan den när man är ensam ute, eftertänksamheten, det får man inte i så många andra länder. Det känner jag också här i Ulleråkersområdet, det är fantastiskt med naturreservatet i närheten, säger hon.

När hon flyttade till huset var infrastrukturen i området ännu inte utbyggd och det fanns de som ifrågasatte hennes val att flytta till ett område som historiskt sett var avsett för människor med psykiatriska sjukdomar.

– Jag tyckte området var trevligt och jag ville på något sätt bevisa att det inte är någon skam att ha psykiska problem. Alla kan inte prestera på samma sätt, det är också genetiska faktorer som spelar in och olika uppväxtförhållanden, man måste se till individen och respektera olikheter. Varför ska man se ner på personer som är annorlunda? Det har jag aldrig förstått, men det kommer kanske från att jag har lärt känna många olika personligheter i mitt liv, säger Gesa Weyhenmeyer.