Med sikte på ödsliga öar. David Sandberg Hjelm har paddlat till nästan 800 öar i Stockholms ytterskärgård.
Han paddlar till de ödsligaste öarna, övergivna av människan. Han har redan besökt hundratals. Närmare 800 som har namn, säkert lika många som inte har det.
Det finns omkring 5 000 öar mellan Arholma och Landsort i Stockholms ytterskärgård, han prickar av dem en efter en. På Ensamhetens ö, Tjärven, går det bara att ta sig i land när vattnet är stilla.
– Tjärven är den sista punkten innan öppna havet. Det är ogästvänliga klippor, betong och metallskrot. Det är en plats som människan lämnat och naturen tagit över. Det ger perspektiv, säger David Sandberg Hjelm.
För två år sedan fick hans tonårsdotter Ella en ätstörning.
– Livet blev litet och trångt och på ett sätt isolerat, säger David Sandberg Hjelm.
Det blev som ett kristillstånd.
– Det enda viktiga är att ens barn ska få må bra.
Han slutade jobba, var bara hemma. Paddlingen och vännerna fick vänta.
– Det som ofta händer när den här sjukdomen drabbar en person, och som hände oss, är att den även drabbar alla runtomkring. Livet blev smalt och begränsat.
De stora vyerna försvann, drömmarna bleknade. Tillsammans, och var för sig, har familjen stegvis vunnit tillbaka sådant som betydde mycket före sjukdomen.
– Vi började fundera på saker som man ville återerövra när livet blev mer stabilt. Vad vill man göra för att på längre sikt vidga livet lite grann, vad ville vi göra som inte gick då, men som gått förut.
Dramatiskt mörker över fyren på ön Tjärven.
David Sandberg Hjelm som paddlat kajak i tio år saknade havet. Först i oktober förra året kom han ut och paddla med en vän, och då väcktes drömmen om att ta sig med kajak till alla öar i "Havsskärgården", Stockholms skärgårds yttersta utposter.
I april i år började han bloggprojektet "Every Single Island", inspirerat av ultralöparen Rickey Gates som har sprungit varje gata (Every Single Street) i San Francisco.
– När horisonten bara är ett streck och man sitter i kajaken vid vattenytan, då blir det så påtagligt hur liten man är i relation till havet. Det finns något med det här att bli påmind om naturen och sin obetydlighet, säger David Sandberg Hjelm.
Han paddlar både ensam och med andra. Men det är de ödsligaste öarna han tar sig till. Precis på randen till havet.
– Det är någon form av enkelhet jag söker. Det blir så avskalat att paddla. Du äter för att orka, sover för att du blir trött, framför allt när man är själv. Man behöver förhålla sig till havet hela tiden och förhålla sig till omständigheterna. Det är en kontrast till hur vi lever våra liv i övrigt.
Soldis över Söderarms skärgård. Ensampaddling.
Han jobbar som strategisk utvecklare på BRIS (Barnens rätt i samhället) och som många andra under pandemin arbetar han hemifrån.
– Jag kan sakna kompisar och kollegor under pandemin, men för mig personligen är det okej. Vi bor på landet i Sigtuna, nära Mälaren. I de här tiderna är det lyxigt att ha skog och vatten nära, det är kanske tuffare om man bor i stan.
På hans jobb märks det att många barn mått dåligt under våren.
– När pandemin kom ökade våra samtal med 20 procent. Många barn ringde om konflikter i familjen eller för att de kände stress för att inte klara skolan hemifrån. De tankar som vuxna kan ha i pandemin blir ännu tydligare för barn. Det kan till exempel gälla ensamhet, säger han.
Dimma över Skarpöfjärden. I väntan på att sikten ska klarna. Per Toräng i kajaken.
När han paddlar till ytterskärgårdens öar söker han ensamheten vid en obruten horisont. Det finns inga likheter med situationen för de som blivit ofrivilligt isolerade under pandemin.
Hur kan man må bättre i en tid av påtvingad ensamhet?
– Jag tänker att en del som händer är att det skapas något slags perspektiv i ensamhet, på vad som är viktigt i livet. Det var sådana perspektiv som kom till mig förra året, om vad som är viktigt.
En vinterpaddlare i solnedgång. Gräsköfjärden i Stockholms norra skärgård.
På Ensamhetens ö, Tjärven, finns en borgliknande fyr. Det sägs att det någonstans på fyrfundamentet finns en inristning med just texten "Ensamhetens ö".
– Tjärven är kanske den finaste ön i hela skärgården, den har verkligen en dragningskraft. Den ligger svårtillgängligt och det finns massa berättelser om hur kärvt det måste ha varit därute. Fyren var fram till mitten av 1900-talet bemannad. Personal från Söderarm jobbade i två veckors skift. På vintern måste det ha stormat och varit rått och kallt. Man blir rätt liten och ödmjuk av att besöka ön.
Det går bara att komma i land på Tjärven när vattnet är lugnt. Ön som också kallas Ensamheten är ointaglig när havet stormar.