– Den där är kvar, säger han och nickar mot väggdekorationen, en stiliserad världskarta ovanför ett av kaféborden.
Under den satt Ken Gacamugani och hans kompisar under gymnasietiden och fantiserade om framtiden. Hur långt ut i världen de skulle ta sig, och att de skulle bli så stora att Enköping inte skulle räcka till.
I dag blir han igenkänd i huvudstaden, hans ansikte frontar flera kända modemärken och hans podd "Sex & fördom" har gjort honom till talesperson för svarta hbtq-personer.
För Ken var det mer än dagdrömmar och önskningar där under världskartan. Under hela skoltiden hade han varit mobbad. Det var både revanschlystnad och en otålig väntan på att livet skulle börja som gav honom styrka de dagar livet kändes jävligt.
Som nioåring landade Ken med sina småbröder, sju och fyra år, ensam på Arlanda. De hade flytt från det blodiga inbördeskriget i Burundi med sin mamma, som på grund av cancern var tvungen att stanna i Belgien. Deras pappa fanns redan i Enköping sedan några år.
– Jag var så rädd. Vi kunde inte språket, och jag fick panik att vi landat på fel ställe. Det var sommar och Sverige var så grönt, jag var inte beredd på det. Jag trodde vi flugit tillbaka till Afrika igen.
Rösten bryts, känslan av det enorma ansvaret för de små bröderna kommer ikapp honom.
Men trots att storyn om Ken börjar såhär sorgligt finns det ingen bitterhet eller tyngd över honom som person. ”Because I love to laugh”, spränger han in som en liten upplysning då och då i intervjun med ett efterföljande smittande garv.
– Det är konstigt, jag har aldrig egentligen tänkt på det här med rasismen som traumatiskt förrän nu. Sådana grejer som att grannarna jagade oss med hundarna är något jag och mina kompisar bara konstaterar, det är ju en så sjuk grej att det inte går att ta in. Det hjälper att skratta åt traumatiska saker, på något sätt måste man ju hantera dem.
Vi promenerar i Enköping. Hans föräldrar och ena bror bor kvar och han är ofta här. Han älskar att vara hemma hos familjen och äta pappas mat.
Den första tiden i Sverige var omtumlande, själv hade inte träffat sin pappa på många år och hans bröder kände inte igen honom.
– Det var vi som hade pengar som lyckades fly. I Burundi hade vi hemhjälp till allt, nu skulle vi – inklusive pappa – lära oss tvätta och laga mat. I skolan frågade de om jag bott i en hydda. Mja, min mamma jobbade för FN och pappa var revisor.
Det var tufft för dem alla fyra. Ken fick ta mycket ansvar.
– Men pappa var fantastisk, han var ju grym på matte och hjälpte oss med läxorna.
Vi tar ett varv på skolgården.
– Jag har haft den bästa och den mest traumatiska barndomen, säger han.
Förberedelseklassen med läraren Lisa, som han först kom till var som en varm famn.
– Jag har träffat Lisa som vuxen och tackat henne för hur mycket hon tog hand om mig. Jag älskade skolan, älskade att lära mig saker.
Det var när han kom till mellanstadiet som mobbningen började.
– Då mötte jag rasism för första gången. Först då insåg jag att jag var svart, att jag är en svart person i en vit värld och vad det faktiskt innebär.
Som spårhundar kände mobbarna vittringen av något mer hos Ken som gick utanför normen och som de var snabba att slå ner på:
– Jag var ett feminint barn. Ja, vad ska jag säga – jag blev jättejättemobbad.
Mellan han var tio och femton år spelade han någon han inte var, vaktade på sitt kroppsspråk, pratade på ett visst sätt så att han skulle uppfattas som mer maskulin.
– Det var enormt utmattande. Jag blir så ledsen när jag tänker på de åren. Jag var ett barn! Varför hakar vuxna människor upp sig på att ett barn är si eller så? Jag sårade eller skadade inte någon med den jag var.
Tjejkompisarna var en frizon.
– Jag fick också någon sorts status eftersom jag pratade franska. Det finns ju hierarkier inom invandrargrupper också, och min modersmålsfranska gjorde att jag upphöjdes.
Det var när han började gymnasiet som han bestämde sig för att vara helt transparent.
– När någon frågade om jag var gay så sa jag ja. Då blev det liksom tyst. Jag har gjort min sårbarhet till min största styrka.
Samtidigt upptäcktes han som modell. Drömmarna under världskartan på kaféet började slå in.
I Burundi ärver inte barnen sina föräldrars efternamn utan man får dem precis som förnamnet. Gacamugani, namnet Ken fick, betyder storyteller. Och det är ett så passande namn att man undrar om ödets finger vispat runt lite här. Från den dramatiska flykten från Burundi, till mobbningen i skolan, till hur han en dag reser sig och ser sina plågoandar i ögonen tills de viker undan.
Stoltheten och den mentala styrkan har han fått från sin familj och framför allt från mormor Angéle. Från henne kommer också känslan för stil och vackra kläder. Han tar fram mobilen och bläddrar bland bilderna.
– Jag hann aldrig berätta för henne att jag var queer, men jag vet att hon förstod, vi hade den kontakten. Hon skyddade mig alltid. Titta vad fin hon är, oh God så fab! Här ska hon till kyrkan. Söndagarna i kyrkan är rena catwalken.
Kyrkan är en viktig del av Kens liv. Han är troende katolik och i Sankt Ilians församling i Enköping har han en stor trygghet. Församlingen är månghövdad och levande.
– Ibland kommer någon från Burundi och håller mässa på kirundi, då kan vi vara så många som 200.
Att han är gay och kristen retar naturligtvis många konservativa.
– När vi startade podden rasade det in dödshot från andra kristna. Jag förstår mig inte på dem, de skickade hoten från sina riktiga mejladresser, säger han med sitt karaktäristiska skratt medan han skakar på huvudet. Jag kollade upp dem, de var både lärare och läkare och sjuksköterskor.
Han blev också uthängd på olika kristna konton på sociala medier.
– Och de ska kalla sig kristna! Det är sånt hyckleri. Jesus var en man of love.
Hatstormen blåste över, men från och med nu är han försiktig med att ange på sociala medier var han befinner sig.
– Att jag sitter och fikar här med er kanske jag lägger ut om ett par dagar.
När han pratar om sin tro idag låter det lätt, men han har brottats.
– Många tycker inte att man kan vara kristen och gay. Så för mig skulle alternativet vara att sluta vara kristen. Men exakt varför kan man inte vara queer och kristen? Gud gjorde ju mig till sin avbild.