Under morgonen och förmiddagen har Barbara Kowalska besökt Vaksalaskolan för att träffa rektor och arbetslagsledare. Hon går raskt genom huvudingångens portal och ut till grindarna där vi stämt träff. Det var inte helt lätt att hitta en tid för en intervju, men lösningsinriktad som hon är reserverade Kowalska ändå en halvtimme vid lunchtid. Vi sätter oss i en av Vaksalaskolans korridorer, vid ett runt bord, men snart ringer det ut till rast och ljudnivån gör att vi får söka oss till ett personalrum i stället. Hon puffar snabbt till kuddarna bakom ryggen innan hon sätter sig helt tillrätta i soffan.

Vi pratar om hur skolan ska komma på rätt köl igen med nedskärningar och att så få vill utbilda sig till lärare. Barbara Kowalska söker orden, väger formuleringarna noga och börjar om ett par gånger innan hon till slut säger:

– Det handlar om att se människan och att bry sig på riktigt. Om vikten av att alla lärare ska känna: Alla elever är mina elever. Jag vill att varje lärare ska utveckla sig själv kring det som deras elever inte kan. Samtidigt ska de förstås ta hjälp av speciallärare och andra funktioner som finns att tillgå, säger hon.

Hon säger också att lärarkollegiet måste jobba på stoltheten inom yrket, att det är då som arbetsglädjen infinner sig. Lärare och skolledare är de som formar eleverna som människor, och det avgör hur barnens liv kommer att te sig, menar hon.

Det var inte främst läraryrket som lockade Barbara Kowalska, hon ville bli socionom och hjälpa människor som har det svårt. I tjugoårsåldern arbetade hon som elevassistent och hade lätt att få kontakt med struliga tonåringar som hamnat snett i tillvaron. Av olika anledningar blev det inte socionom utan i stället en lärarutbildning och hon känner att hon hamnat rätt i livet.

– Jag är där jag vill vara, jag älskar mitt jobb, och det känns stort att fylla 50. Det blir en ny tid i livet fast det egentligen bara är en siffra. Men för första gången tänker jag att arbetslivet har ett slut, det har jag aldrig tänkt förut, säger hon.

På fritiden tränar hon helst. Två till tre gånger i veckan är hon instruktör på Friskis & Svettis. Hon har alltid idrottat och tränat mycket och hon tyckte att det verkade vara roligt att själv få sätta ihop musik till egna pass. Men sedan två år tillbaka är det mest spinning som gäller.

– Jag känner en stor glädje i att leda andra, jag har alltid älskat träning och hållit på med det, det är passion. Mod och passion är mina ledord, säger hon.

Barbara Kowalska kom från Polen till Sverige och Fittja, utanför Stockholm, som tioåring. Pappan hade flytt tre år tidigare. Han ansågs var politiskt obekväm i hemlandet, säger Kowalska, och hade upptäckt korruption på sin arbetsplats som han inte ville delta i. 

– I Fittja fanns hela världen. Vi elever hade fokus på att lära känna varandra och varifrån vi kom. När jag ett år senare flyttade till Sunnerstaskolan i Uppsala blev det helt annorlunda. Där låg fokus mycket på märkeskläder och andra statusmarkörer, min syster och jag kände oss för första och enda gången som invandrare. Sedan gick jag på Gottsundaskolan, där var det en bra blandning mellan flerspråkiga barn och barn som enbart pratar svenska. Men jag hade aldrig kunnat tro att det skulle kunna vara så stora kulturskillnader inom ett land, säger Barbara Kowalska.