– Det har väl på sätt och vis pågått hela livet. Som barn fick jag beröm utifrån mina prestationer, om jag fick bra betyg, och det beteendet har jag fortsatt med.
Vi kallar honom Thomas. Han bor i Uppsala och är i 35-årsåldern. För ungefär två år sedan insåg han att han var sjuk. Han hade mått dåligt länge. Även om han kanske innerst inne förstod att han jobbade för mycket och hade försökt göra något åt det på egen hand var det inte riktigt så enkelt som att bara sluta jobba över.
Porttelefonen blinkar "Välkommen". Några trappor upp står Thomas med lägenhetsdörren öppen.
– Du kan hänga din jacka där och skorna kan du ställa här, säger han och flyttar på sina egna så mina får plats på den lilla hallmattan där precis två par skor ryms.
Var sak verkar ha sin plats i hans tvårummare. En stor grön benjaminfikus står på golvet och en välmående färgglad krukväxt, palettblad, sträcker sig över fönstret.
Han är välutbildad, fem och ett halvt år på universitet och därtill flera typer av specialistutbildningar. Han jobbade i vårdbranschen, såg till att göra allt perfekt, lärde sig det mest avancerade inom sitt yrke och såg till att aldrig göra fel. För två, tre år sedan, i samma veva som han sökt och fått ett jobb som han egentligen inte alls ville ha, men som innebar ett stort steg i karriären och gav prestige, började han åka till arbetet allt tidigare.
– Det låter märkligt men jag gillade aldrig mitt jobb, egentligen. Jag mådde pyton och ändå gick jag till jobbet två, tre timmar före utsatt tid. Jag hatade det. Jag insåg att jag hade problem, men jag var som en alkoholist som missbrukar, jag ville sluta men kunde inte.
Arbetsgivaren berömde honom, tyckte att han gjorde ett fantastiskt arbete och gav honom bekräftelse för att han satsade på jobbet.
När han kom hem på kvällarna var han helt utpumpad och orkade egentligen ingenting. Ändå spelade han in en skiva, med tretton låtar som han dessutom gav ut. Semestern använde han till att maxa sina upplevelser. Han reste till Kina, Kirgizistan och till andra länder, så långt bort som möjligt. Väl på plats var det viktigt att se allt och att stapla upplevelser på varann, bland annat cyklade han extrema turer, många mil långa. Men 2018 nådde han väggen.
– Jag insåg att jag var sjuk. Jag hade försökt att begränsa mig själv men det gick inte. Från det tog det ungefär ett år till att jag startade en grupp för Anonyma Arbetsnarkomaner inom Tolvstegsprogrammet.
I början av 2019 sade han upp sig, efter tre nätter och tre dagar med illamående och ångest kom han fram till beslutet.
– Jag släppte taget där och då. Jag ringde min chef och sa upp mig. Jag insåg äntligen att jag inte ville göra det här längre, jag hade inte längre något val.
Thomas är noga med att inte lägga skulden för det som hänt på någon annan.
– Samhället ser ut som det gör. Jag inser nu att vi letar lycka på fel plats, vi tror att pengar, prestige, titlar, hus och bilar gör oss lyckliga, men det är som en hund som jagar sin egen svans, vi får inte fatt i den.
I dag arbetar Thomas 80 procent, han sportar och går på anonyma gruppmöten där han funnit ro. Men han måste ständigt vara uppmärksam för att inte dras med i jakten på prestige och pengar.
– Arbete är en drog man inte ska underskatta. Arbetsplatsen jag var på var full av narkomaner och chefen manade på, säger han.