Margareta, Maggan, var en benådad berättare, inte bara med lyssnare runt sig, utan också som skribent och journalist.
Hon lade märke till detaljerna som gav färg till texten: Danska drottningen Margarethe som obekymrat fimpade på kaffefatet. Sydafrikanske biskopen Desmond Tutu som glädjedansade lämnar Domkyrkan... Den myndige storbyggmästaren Anders Diös var nog ett hårdfjällat porträttoffer, men även han lät sig charmas av Maggans lågmälda vänlighet.
Vi kom av olika skäl att göra flera resor tillsammans i Estland när landet efter Sovjetunionens kollaps blev fritt. Uppsala hade upprättat vänortsförbindelser med universitetsstaden Tartu och UNT hade en tid livliga vänkontakter med tidningen Postimees. Bättre och roligare reskamrat än Maggan kan ingen önska sig.
Ett annat band var somrarna på Gotland, Maggan på den sydöstra sidan, jag långt söderut. Även där fick vi tillfällen att sammanstråla under glada och minnesvärda former.
I mitten av 1980-talet kom vi att tillsammans arbeta med att via kabel skapa lokala TV-sändningar, en blygsam föregångare till senare tiders riktiga lokal-TV. Det var några kaotiska månader då vi satte den lugna och vänliga Maggan i bild, ingen annan dög. Efteråt har den här tiden som TV-amatörer förstås framkallat fniss och munterhet.
Med Maggan var det också glam och fest. Som värdinna i det stora huset i Morgongåva samlade hon ortsbor, författare, schacknördar, konstnärer, musiker, journalistkolleger och många vänner med kosmopolitisk prägel. Det blev brokiga och glada kalas som det var en ynnest att få del av.
Maggan var en sällsynt sort, en medmänniska, en som inte söker sitt, om jag får vara högstämd: Lyssnande, lätt till skratt, naturlig.
Vi som arbetade med Maggan har förlorat en av alla älskad kollega. Det är en sorg och förlust som många delar.