Helena Lindström välkomnar UNT i hallen till sitt hus i Årsta. Direkt visar hon tre tavlor som hänger i bredd på väggen ovanför trappan.
– Jag har investerat i den där tavlan som hänger i mitten av Medelpadskonstnären Curt Agge. Men den såg så ensam ut så jag målade den till vänster och den till höger, jag tyckte det behövdes, jag har inte talat om det för konstnären, men jag har tänkt göra det någon gång, säger Helena Lindström och skrattar.
I vardagsrummet står kaffet uppdukat med assietter, servetter och små vackra kaffekoppar med fat. Helena Lindström brukar dricka sitt kaffe klockan nio tillsammans med maken Hans, i dag blir det med UNT:s reporter och maken försvinner in i ett annat rum.
Helena Lindström hade tjänstgjort som diakon i 18 år när hon utbildade sig vidare till präst.
– Kallelsen kommer så tydligt, antingen faller du ner och dör eller så går du vidare, det är starkt. Det handlar om och utveckling jag ville vidare. Jag hade lett många familjegudstjänster då jag kom till en punkt. Det kom så väldigt tydligt till mig. Gud frågade: Har du tagit tillvara alla de gåvor jag gav till dig? Och det hade jag inte, det fanns mer att göra, säger Helena Lindström.
Som präst arbetade hon bland annat som flygplatspräst på Arlanda och i Märsta i Valstakyrkan med den finska församlingsgruppen. Under tio somrar, fram till och med 2018, återvände hon till Tornedalen och tjänstgjorde som vikarierande präst.
I dag är hon helt och hållet pensionär om en inte räknar med författandet som är hennes stora intresse. Förra året kom hon ut med dikt- och bönboken "Till dig In i känslan ger livet ro" på eget förlag.
– Jag lyssnade en gång på ett radioprogram då det var någon som sa: Om du vet något som ingen annan vet så ska du skriva om det. Inte var det någon som visste att Matilda hade varit med barn 24 gånger, säger hon och lägger en hand ömt på volymerna som ligger upptravade bredvid kaffekoppen och klappar om dem lite.
Det blev fyra delar i dokumentärromansviten om farfars mor Matilda som föddes i Tornedalen och sedan själv födde 24 barn. Böckerna följer en kronologisk ordning och är medvetet enkelt skrivna så att de ska kunna nå ut även till äldre människor.
Helena Lindström är sprungen ur en östlaestadiansk familj i Tornedalen.
Är det skillnad på öst- och västlaestadianer?
– Jo. Öst är en mildare form. Mina föräldrar var kärleksfulla och vidsynta, de tog emot det nya och de skickade alla sina sex barn till skolor. Och, så länge man har mat, husrum, kläder och frisk luft är man rik. Alla som flyttat från Tornedalen är nog glada över att de har fått lära sig svenska. Men det fanns inga utbildningsmöjligheter och inga arbeten så vi var tvungna att flytta söderut, säger hon.
I dag är hon aktiv som ordförande i Tornedalsföreningen i Uppsala, en förening med omkring hundra medlemmar.
– Vi har studiecirklar och föreläsningar om Tornedalen. Vi börjar bubbla på vårt språk, meänkieli, direkt när vi träffas, vi vill gärna hålla liv i det, säger hon.
När Helena Lindström pratar blundar hon ofta. Det hjälper henne att fokusera och hon använder sig av händerna, de markerar och understryker vikten av det hon säger. Men när hon skriver vill hon ha det tyst omkring sig.
– Att författa ger mig lugn, ro och glädje. Jag mår som bäst när jag skriver koncentrerat, säger Helena Lindström och lägger handen på böckerna.