– Körmusiken är det som driver mig. Jag älskar det, det är det roligaste jag vet, säger Barbro Björklund.
Vi träffas i Missionskyrkan i centrala Uppsala. Det är där hon repeterar med sin kör Barbro Björklunds Kammarkör. När UNT kommer dit har hon redan varit inne i rummet och ställt stolarna mittemot varandra på ett coronasäkert avstånd.
Barbro Björklund menar att musiken är ett språk från allra första början. När barnet är oroligt sjunger föräldrarna, nynnar. Varje gång vi musicerar väcks något inom oss. Det är något i musiken som går in, som finns i oss, menar hon. Det som är Barbro Björklunds uppgift som körledare, det hon går i gång på, är hur klangerna, harmonierna blandar sig.
– Det som är så fascinerande med den mänskliga rösten är att alla har olika röstklanger beroende på stämbandsfunktion, kroppsstorlek, man eller kvinna och allt övrigt. Blandningen kan bli så överjordiskt vacker om alla toner har sina perfekta svängningar, när de blandas blir det något mer än bara summan av rösterna. När ett ackord klingar helt rent, när det vibrerar, det är vackert ... det blir perfekt bara, utan att man tänker på det som perfekt ... det bara är, säger hon och ömsom blundar ömsom tittar ut i periferin.
Men körsång bygger på närhet, att lyssna in grannen, finjustera sig efter varandra och hitta känslan. Det är inte lätt gjort i pandemins tid. 15 mars hade Barbro Björklunds Kammarkör konserten "Ljusfälten" inplanerad. Ett samarbete med bland andra Gunnar Axelson Fisk, Anders Bromander och Kerstin Dillmar. Det var mycket rörelse i konserten och körmedlemmarna skulle stå tätt tätt, vilket de hade repeterat noga bland annat i Londons tunnelbana.
Genrepet, den 13 mars ställdes in och allt därefter.
De, som så många flera, fick hitta andra sätt och kören började repetera digitalt inför en eventuell vårkonsert i maj. Varje måndag satt de 28 medlemmarna framför sin dator hemma.
– I slutet av mars var vi i gång igen, via zoom. Det var spännande, alla körmedlemmar övade hemma med allt vad det innebär med ylande hundar och pratande familjemedlemmar. Jag som körledare fick förbereda mig till tänderna. Jag spelade igenom de olika stämmorna på piano och medlemmarna fick räcka upp handen via skärmen och ställa frågor. Men jag hörde inte ett knyst av helheten eftersom det bara går att prata en och en.
Numera har de börjat repetera i Missionskyrkan med halva styrkan i taget och på behörigt avstånd.
Barbro Björklund är född och uppvuxen i ett lantbrukarhem, föräldrarna sjöng i flera körer och Barbro fick tidigt följa med till repetitionerna. Där kom lusten till sången. Efter en krokig väg via Socialhögskolan kom hon så småningom in på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där hon läste i fem år till musikdirektör. Hon och maken flyttade till Uppsala år 1976. Han läste teologi vid universitetet och Barbro Björklund fick sin första anställning som musiklärare vid Thunmanskolan i Knivsta. Som pedagog verkar hon inte nog kunna understryka värdet av att undvika prestationskrav, att lust och glädje och inte lockelse från föräldrar om pengabelöning eller liknande, bör vara det drivande för musiken.
– Musik är glädje och njutning, alla former av prestationskrav trycker ner oss. Det är leken, den ursprungliga leken, som måste vara tongivande, säger Barbro Björklund.