Kalle var en stor musikalisk begåvning. I Hudiksvalls gossorkester var han den stora stjärnan. Som 13-åring gjorde han succé som solist i Haydns trumpetkonsert med Hudiksvalls orkesterförening. Något senare vann han en stor nationell tävling för unga musiker.
Kalle och jag träffades 1961 i första ring och blev snabbt vänner. Vi festade, diskuterade livsåskådningsfrågor, spelade biljard, pingis och misskötte skolarbetet. Vi lyssnade till Stravinskijs Våroffer och upptäckte jazzen. Det var nu Kalle för första gången lyssnade till Miles Davis – han skulle bli Kalles ständige följeslagare.
I Uppsala läste Kalle bl a litteraturhistoria och nordiska språk. Han skulle sen komma att arbeta som lärare i svenska som främmande språk. Kalle rycktes med av vänstervågen, demonstrerade mot kriget i Vietnam och var en tid ordförande för KRUM:s Uppsalaavdelning.
I början av 70-talet återvände Kalle, efter ett uppehåll, till musiken. Han kom att spela med i grupper som Samla Mammas Manna, Fem söker en skatt, Ramlösa kvällar och Bitter Funeral Beer Band.
Under 90-talet förde kärleken Kalle till Paris och Guadeloupe, men varje sommar återvände han till Uppsala för att undervisa i svenska. På en sådan kurs träffade han Ingrid. En låga tändes, och efter en tid flyttade de samman i Utrecht. Där fick Kalle och Ingrid Matthijs och Ylva. Kalle var mycket glad och stolt över sina barn.
Kalles sista år var tuffa och präglades till stor del av hans hälsoproblem, ändå var han sig lik, varm, medkännande och humoristisk. Det imponerade att Kalle kunde fortsätta med sina kurser i svenska till och med 2019 då han var 75 år. Han var en omtyckt och bra lärare.
Kalle uppskattade att besöka oss på Lingarö om somrarna. Vi mindes gamla tider, spelade musik och åt och drack gott. När Ylva och Matthijs kom på besök var Kalle extra glad.