På soffbordet står ägg och hjärtan i sten med sammetslen yta. Bredvid ligger Worry dolls – sorgedockor från Guatemala.
Sorg – del 2
I somras avled Linda Olssons man i en mopedolycka. Han var i Malmköping hos sina föräldrar. Vid 15-tiden körde han omkull, först vid niotiden på kvällen fick Linda beskedet.
– Min svärmor ville ringa mig direkt på eftermiddagen när det hade hänt men polisen sa nej, de skulle meddela mig personligen. Det resulterade i att jag inte fick se Janne, han var redan skickad till rättsmedicin. Jag fick erbjudande om att se honom efter tre veckor men då ville jag inte, säger hon.
Anders Bäcklin miste sin fru, Åsa, i Parkinsons sjukdom i december 2021. Hon fick diagnosen tio år tidigare, de första fem åren märkte de inte av sjukdomen så mycket. Hon fick sämre balans vartefter, när åtta år hade gått miste hon talförmågan.
– Jag blev så oerhört ledsen. Det akuta var så otäckt. Dessutom behövde hon mer vård än vad jag kunde ge henne hemma så hon fick läggas in på Kronparksgården, mot sin vilja. Till slut fick hon ändå komma hem, då dog hon inom ett dygn, hon hade bestämt sig. Efteråt gick jag omkring som i ett åskmoln, blev nästan förlamad, oföretagsam, jag visste inte vad jag skulle göra, säger han.
År 2009 fick Erik Lindbergs fru Theresa en bröstcancerdiagnos. Vid juletid 2021 fick hon ett andra återfall då det visade sig att den spridit sig.
– Theresa sade till mig: Var inte ledsen Erik, det är så det är. Det skulle visa sig att det inte gick att behandla med cytostatika denna gång på grund av hennes dåliga levervärden, då förstod både hon och jag. Läkarna ville flytta henne till hospice men Theresa ville inte, hon orkade inte med ett nytt ställe och hon blev snabbt sämre. När läkaren ville skjuta på flytten till måndagen, förstod jag att hon inte skulle leva över helgen. Jag sov hos henne de sista fyra nätterna, säger Erik Lindberg.
UNT besöker nätverket Vimil under ett möte hemma hos Marianne Lövenstad, värd för Vimil i Uppsala. De träffas en gång i månaden, men även i olika konstellationer på egna initiativ för att gå på bio, ta promenader eller för att ta en fika. Linda Olsson berättar att hon tillsammans med tio andra kvinnor i åldrarna 22–78 från Vimil, har varit på en spahelg. De kände inte varandra men de har alla mist någon närstående.
Från vänster: Anders Bäcklin, Linda Olsson, Erik Lindberg och Marianne Lövenstad, VIMIL-värd.
Marianne Lövenstads man Leif dog i brusten aorta för två år sedan, ett halvår senare miste hon sin syster i cancer.
– En lördagskväll här hemma i slutet av 2020, fick Leif ont i bröstet och åkte ambulans till akuten. Jag fick inte följa med, på grund av covid. Ingen från sjukhuset hörde av sig, jag tänkte att det var väl kalabalik med all corona. Först tidigt på morgonen ringde telefonen, det var en läkare som meddelade att Leif avlidit. Läkaren frågade om jag ville komma och se honom. Jag sade nej. Sen var det inget mer. Jag fattade ingenting, berättar Marianne Lövenstad.
Ett år senare satte hon sig ner vid datorn och googlade efter stödorganisationer. Till slut hittade hon Vimil, men i Stockholm. Hon blev ändå medlem, tog kontakt med medlemmar i närområdet och berättade att hon ville starta ett nätverk i Uppsala. Hon ville inte att andra skulle uppleva det hon själv upplevt: att ingen fångade upp henne.
– Jag vill att det ska finnas i Uppsala annars faller det på att man inte orkar ta sig till Stockholm. I januari 2022, mejlade jag dem jag fått kontakt med och skrev att jag kommer att stå på Svartbäcksgatan utanför biblioteket, ni känner igen mig på att jag har en ryggsäck med två reflexänglar, kom gärna fram och säg "Hej är det du som är Marianne?" I dag har vi ett 30-tal medlemmar.
Fikabrödet är en viktig ingrediens på VIMILs möten.
För Erik Lindberg betyder nätverket Vimil att han inte känner sig lika ensam.
– Jag var inte förberedd på sorgen. Jag läste på en massa om vård i livets slutskede och om sorg, men det här att känna sig existentiellt utlämnad var jag inte beredd på. Sen läser jag också dödsannonser på nätet. När jag ser att döda har samma födelseår som Theresa, 1969, känner jag mig inte så ensam om att vara med om det här.
De andra håller med.
– Att prata med en väninna är bra, men hon kan aldrig förstå på riktigt som dem jag träffar här, säger Linda Olsson.
– Vi gör verkligen skillnad för varann på olika sätt. Nya medlemmar får ett mejl där de får höra det jag behövde höra: att de ska känna sig välkomna till Vimil, att vi ser dem. Ingen ska behöva vänta lika länge som jag för att få stöd, säger Marianne Lövenstad.