"Rock 'n' roll ain't noise pollution
Rock 'n' roll ain't gonna die"
Brian Johnsons hesa röst dånar högt från högtalaren och skapar tillsammans med riffet i E-dur, som jag spelar på min Gibson SG, en solid ljudkuliss.
Få saker är så befriande som att plugga in gitarren i förstärkaren och bara ösa på. När man som jag bor i lägenhet är detta dock inte helt självklart. Varje gång jag spelar bär jag nämligen på en oro att någon av mina grannar ska komma och skälla ut mig, be mig vara tyst. Då och då inbillar jag mig till och med att jag hör hur någon ringer på dörren.
Jag har visserligen aldrig fått höra några klagomål, men det behöver ju inte betyda något. Vi svenskar är ju kända för att vara lite konflikträdda och passivt aggressiva.
Men borde jag ens oroa mig? Eller ska jag bara göra som grabbarna (numera gubbarna) i AC/DC och fråga "are you deaf, you want to hear some more?" om någon anmärker på ljudnivån i min lägenhet?
Att göra: Titta på Hagunda – Sirius. Det blir sista derbyt mellan lagen på ett tag sedan de blåsvarta är klara för degradering från SSL.
Krämig räkpasta
Koka pastan enligt anvisningar. Hetta upp lite olivolja i en stekpanna och tillsätt 3 pressade vitlöksklyftor, 1 finhackad schalottenlök och fräs några minuter utan att det tar färg. Lägg cirka 20 stora räkor och fräs dem hastigt. Häll på 1 dl torrt vitt vin och koka på hög värme i någon minut. Tillsätt 5 dl vispgrädde och låt koka ihop. Riv 1,5 dl parmesanost och lägg i såsen tillsammans med 1 dl finhackad persilja och smaka av med salt och peppar. Rör i pastan och pressa över lite citron.