Skapande händer. Krokiga, ådriga och fulla av erfarenhet från 50 års arbete med att binda kransar och skapa buketter.
– Inne i mig finns lusten kvar. Men i hjärnan finns en sorg att händerna inte kan binda så många kransar som jag vill eller sätta ihop buketter lika snabbt som tidigare. Jag har arbetat i ett otroligt tempo i hela mitt liv men så upptäcker jag att händerna, de lyder mig inte.
Monika Ågren har bundit kransar under femtio års tid. Nu säger hon till sina kunder att fram till jul kommer hon att arbeta. Om händerna och ryggen känns okej efter det fortsätter hon under våren nästa år. Hösten är den tid som Monika har som mest att göra, inför allhelgonadagen, advent och jul. Men nästa års höst tvivlar hon på att hon kan ha sin verksamhet i gång. Kroppen orkar inte.
Sin första anställning hade Monika Ågren som 16-åring i en blomsteraffär på Svamptorget. I tjugoårsåldern drev hon sin första egna butik, den låg på Övre Slottsgatan. Nästa butik låg på Sysslomansgatan och därefter i Saluhallen, då var det 1970-tal.
– Jag klarar inte av stress, har aldrig gjort det, det känns som den är nedärvd i alla celler. När jag sålde lokalen i Saluhallen var jag helt slut då hade jag tre små barn och var ansluten till en begravningsbyrå. Jag kunde aldrig vara sjuk, en begravning missar man inte.
Monika Ågren har gjutit av sina händer i gips och placerat dem mitt i utställningsrummet i stenvalvet från 1300-talet.
Sin första kistdekoration gjorde hon när hon var nitton. Den var till hennes egen pappas kista och bestod av liljekonvaljer. Varför det sedan blev just kransar vet hon inte, men de har utgjort hennes levebröd.
– Kanske det var formen, den runda, evigheten, som gjorde att jag fastnade för kransar. Jag gick en konstutbildning och arbetade skulpturalt. Bland annat gjorde jag en utställning på NK i Stockholm. En period under 80-talet arbetade jag för tidningen Land och gjorde olika gör det själv-reportage, bind din egen julkrans, gör ditt eget klot i mossa och sånt, säger hon.
Det plingar till i butiksdörren då och då under intervjun. Det är veckan före allhelgonahelgen och kunderna vill köpa, just det, kransar. Men hon tar inte emot beställningar längre. Kunderna får handla de kransar som finns färdiga, på så sätt kan hon själv styra över antalet hon tillverkar. Förr var det ingen ovanlighet att Monika Ågren band kransar tio timmar om dagen.
– Jag har alltid arbetat i kyla eftersom materialet jag arbetar med det skräpar mycket. Kylan har förstås bidragit till att jag fått ont i fingrar och rygg. Jag har också stått utomhus på torg och marknader och sålt kransar.
En myrtenkrans växer fram. Små små buketter av växten binds fast med myrtentråd.
På höger handled har Monika Ågren alltid en handledsortos, ett avlastningsstöd. På natten byter hon till en speciell natthandske, en sån har hon även på vänster handled. På fingerlederna syns små ortoser som gummerade plåster. De avlastar lederna och lindrar värken. Men finmotoriken klarar hon inte.
– Jag kan inte sy i en knapp längre, det är för svårt. Direkt när jag vaknar gör jag handövningar innan jag kliver ur sängen och när jag klivit upp gör jag yogaövningar för ryggen. Jag är läskigt disciplinerad, det har nog hjälpt en del. Innan läggdags säger jag godnatt till fingrarna som min handspecialist lärt mig. Då använder jag ett gummiband och olika stretchövningar.
Utanför dörren till butiken i 1300-talsvalvet mitt emot St Eriks torg, hänger kransar som lockar in kunderna.
Hennes handspecialist säger att hon inte ska sluta göra saker, händerna är till för att användas men hon ska inte stå och binda kransar tio timmar om dagen som tidigare.
– När jag slutat ska jag odla mera, gräva i jord och skola om plantor.