– Jag minns en lärare, jag tror det var på en svensklektion, som sa till mig: "Det hörs inte när du pratar att du är finsktalande", man sa ju finska då, inte meänkieli. Och kan du tänka dig, jag blev stolt. Det var först i början av 80-talet som jag blev medveten om att det är viktigt med mitt språk, då ville jag nästan kräkas, hur kunde jag vara stolt över att det inte hördes vilket modersmål jag hade, säger Inga-Britt Isaksson Faris.
Hennes modersmål är meänkieli, ett finsk-ugriskt språk som talas främst i Tornedalen. Sedan år 2000 är meänkieli ett officiellt minoritetsspråk i Sverige, men på 1950-talet var det ofta förbjudet att tala annat än svenska i skolan. I och med att språket blev ett officiellt minoritetsspråk kom minnen som legat förträngda och varit förknippade med modersmålet tillbaka till Inga-Britt.
– Jag minns en dag i klass ett. Det var rast och min kusin Roine ropade någonting till mig på meänkieli. Innan jag svarade tittade jag mot upp på lärarrumsf,ödet var öppet nstret så jag satte fingret mot läpparna och pekadmottyst på fönstret. Min kusin Roine ropade högt på meänkieli: "Jag pratar vilket språk jag vill!". Det har påverkat mig och hela mitt sätt att tänka på språk.
Andlighet är viktigt för Inga-Britt Isaksson Faris. Hon växte upp i ett hem där mamman var laestadian och höll möten i hemmet. Pappan var inte laestadian men han hjälpte ändå till med att ordna allt praktiskt kring mötena. Han såg också till att familjen hade en tv på vinden så att de kunde titta fastän det var förbjudet för laestadianerna. Själv övergav Inga-Britt Isaksson Faris den tron för Bahá’í-religionen i sena tonåren.
– När jag gick i gymnasiet i Malmberget läste vi om olika religioner och då började jag tänka att egentligen är alla religioner lika, att det inte spelar roll om jag är muslim eller kristen. Senare läste jag en intervju med en person inom Bahá’í. Jag ringde journalisten som gjort intervjun och fick telefonnumret till personen. Vi fick kontakt och sedan dess har jag varit med i Bahá’í, säger hon.
Inga-Britt har inte rört sitt fika sedan intervjun började. Kaffet har kallnat och kakan står intakt. Hon visar med sina händer, som om hon målade på kaféväggen, hur bergskammarna i hennes uppväxtby bildar en fond till hela samhället. Hon saknar snön, skidåkningen.
Hon träffade sin blivande man Ahmed i Västerås i mitten av 1970-talet. Han undervisade i engelska och swahili men ville flytta till Uppsala för att läsa vidare. De flyttade och Inga-Britt kunde i och med det fortsätta sin universitetutbildning. Hon visar en bok hon har i väskan, den är skriven av den kenyanska författaren Ngũgĩ wa Thiong’o.
– Jag fastnade för honom bland annat för att han är en av Kenyas främsta författare och för att han skriver för vanliga människor, för arbetare. Jag tycker om det han sagt om språk: "Every language is worth it´s litterature." När jag läste det blev jag fast, säger hon.
Vid pensioneringen avslutade hon ett elva år långt arbete på Nordiska Afrikainstitutet där hon hjälpte studenter och gästforskare tillrätta. Som pensionär har hon ägnat mycket tid till ullhantverk som att växtfärga, spinna och sticka.
När hon får frågan om vad som händer efter 70-årsdagen slår hon begeistrat ihop sina händer och lutar sig framåt:
– Åh, jag drömmer om att leva hur länge som helst. Det finns så mycket att göra.