”Med en enkel tulipan uppå bemärkelseda´n, vi har den äran, vi har den äran att gratulera!”
Signe Lundqvist skrattar och ser lite förvånad ut över sången när UNT:s reporter kommer på besök för att gratulera på 110-årsdagen med blomma och prenumeration.
– Ojoj, var kommer du ifrån sa du?, frågar Signe samtidigt som hon tar emot en orkidé i favoritfärgen, rosa.
Det är svårt med hörseln nuförtiden men hon läser noga på gratulationskortet. Hon verkar glad över att bli firad och vill gärna bli intervjuad.
Signe Lundqvist sitter med en vit stickad sjal om axlarna i dagrummet. Där ska det också så småningom serveras lunch men det dröjer än ett par timmar.
Vi förflyttar oss till Signe Lunqvists rum för att kunna prata lite mer ostört. Hon tar sig fram genom att skjutsa iväg sig själv med fötterna medan hon sitter på rullatorn, och det går undan längs den långa korridoren.
Utanför dörrarna till de boendes rum på finns glasskåp uppsatta. Personliga skåp där den som bor i rummet kan förvara prydnader eller saker som betyder något speciellt och som visar vägen hem då minnet kanske börjat svikta. I Signe Lundqvists skåp finns bland annat en glasfågel, ett träd i trådslöjd och två änglar.
Rummet ligger allra längst bort på höger sida. Hon bjuder in och tar själv sats med rullatorn för att komma över den lilla knixen mellan korridorens golv och rummet. Hemmet är ljust och rymmer förutom soffa och flera fåtöljer, en säng och en byrå. På byrån trängs foton av familjen.
– Allt det här är mitt, förutom sängen, säger Signe.
Hur är det att vara född år 1910?
– Det är så länge sedan. Det har hänt så mycket, säger hon.
Signe Lundqvist är med sina 110 år äldst i länet och nästäldst i hela Sverige, en kvinna född samma år är en dag äldre. Det är en hisnande tanke att hon har upplevt två världskrig, hon levde då spanska sjukan härjade i världen, då börsen kraschade på 30-talet, hon har upplevt jazzens första årtionde och åren då kvinnans rösträtt diskuterades och till slut blev realitet.
Hon växte upp på en gård i Vangsby i Vänge som hennes far köpte 1904. Hon arbetade under många år som hemsamarit och var även engagerad i Motorförarnas helnykterhetsförbund. Hon var ordförande i förbundets damklubb och engagerade sig i nykterhetsfrågan.
– Det är något gift som biter sig kvar i kroppen. Man måste vara stark och kunna säga ”nu är det slut bara”, sa hon angående alkohol i en intervju med UNT 2015, inför sin 105-årsdag.
På själva födelsedagen, UNT hälsar på fredagen före, kommer hon att bli firad på Västergården i Svartbäcken där hon bor. Natascha som arbetar som undersköterska och är med under intervjun, berättar att de kommer att duka fint vid Signes plats när de ska fira henne med tårta.
Men Signe avbryter henne och säger bestämt att det ska vara enkelt.
Hon klarar sig själv i vardagen berättar Natascha. Personalen behöver stötta henne då och då, men hon kan fortfarande klä på sig själv om morgnarna och ta sig till dagrummet när hon själv vill. Och hon vill gärna vara med säger personalen på boendet. Signe deltar oftast då det vankas underhållning och när det är någon aktivitet på gång, hon är van vid ett aktivt liv.
I en intervju i UNT när Signe fyllde 109 år berättade hennes barnbarn Anneli Andersson att mormodern alltid tyckt om bakning, handarbete, att hon har sytt mycket kläder och stickat raggsockor, och att hon tyckt om att sjunga i kör.
Signe följer med ut från rummet när vi går.
– Välkommen en annan gång, säger hon glatt och vinkar.