Granarna står som i givakt, tätt, tätt, i en mörkt grön fond till Renate Krabbes hus. Det gröna fortsätter även inne i huset, raggsockorna hon erbjuder till skydd för kalla golv är stickade i grönt garn, duken på verandabordet: grön, kopparna: gröna, fiolen: grön.
Hela hon går för övrig i samma kulör, till och med i håret syns färgade ljusgröna slingor.
– Du måste provligga min säng! Det är fantastiskt att ligga och titta på alla änglar jag har taket!
Renate Krabbe har själv stickat det gröna överkastet som ligger på sängen med sänggavel i trä formad som ett fiolstall.
Men det har inte alltid varit grönt och skönt.
Efter andra världskrigets slut var då femåriga Renate tvungen att lämna sitt hem i Breslau, nuvarande Wrocław i Polen. Ryssarna skulle ta över land och hus. Pappan var skadad efter kriget och låg på sjukhus. Renates mamma gick med sina fyra barn, fem, sex, åtta och tolv år gamla den 30 mil långa flyktvandringen till dåvarande Tjeckoslovakien.
– Mamma var så finurlig. Vi kunde ju inte bära med oss våra saker, men hon klädde oss barn i flera lager av kläder. Längst ner i en barnvagn gömde hon socker och mjöl, det var många soldater som stal och våldtog längs vägen, men mamma la mig ovanpå matvarorna och sa till mig att låtsas vara död. Soldaterna ojade sig och sade: "stackars ensamma mamma". Mina systrar smetade hon in med hundbajs så inte männen skulle närma sig dem.
I Tjeckoslovakien släpptes de inte in, de fick gå tillbaka till Breslau och sedan fly ännu en gång, då till Västtyskland, nära Bremen, där bönder tog emot dem.
– Bonden tjänade förstås på det. Vi fick tak över huvudet och mat mot att vi arbetade på gården med att plocka potatis och annat, säger Renate Krabbe.
1947 kom pappan från sjukhuset och de flyttade till eget boende. När Renate var 15 år ville mamman att hon skulle ta fiollektioner igen. Hon smet ifrån när pappan inte såg, eftersom det kostade pengar hade han inte tillåtit detta, och fick lektioner av konsertmästaren för Berlinfilharmonikerna.
– När jag kom hem till honom stod han på glasverandan och svarvade i trä! Så jag lärde mig att svarva. På slutet spelade han en kvart och sa till mig att gå hem och lära mig stycket.
Efter realen och handelshögskolan tog hon ett sabbatsår, då reste Renate till Sverige och Sigtuna. Där arbetade hon som husa i gästhemmet. Första dagen då hon kom med sin resväska uppför trapporna till stiftelsen satt trädgårdsmästaren där på knä och rensade rabatter. Hon kunde ingen svenska men han svarade på tyska och så småningom blev han far till hennes två döttrar.
På en ensam kvällspromenad i Sigtuna hörde Renate något nerifrån en av gränderna. På en glasveranda satt fyra gubbar och spelade Gärdebylåten.
– Det var toner och rytmer jag aldrig hört förr. Jag tyckte det var så fantastiskt och jag blev inbjuden att spela med. Sedan träffade jag Gällsbo-Emil Olsson hos Håtunalekare.
Det blev inkörsporten till ett långt liv med folkmusiken. Hälsingespelmannen Gällsbo-Emil Olsson och Renate blev kända i folkmusikkretsar som spelparet med intuitivt samspel. När han dog 1981, lade Renate fiolen på hyllan och lärde sig spela durspel, men efter påtryckningar från sina döttrar har hon tagit upp fiolen och åker återigen ut i landet på stämmor och håller kurser. Och hon har spelat in alla Gällsbo-Emil Olssons kompositioner.
– Jag spelade in alla låtar i ett svep, utan paus, och nu har min dotter Lisa gjort en cd av inspelningen. Den följer med ett nothäfte så alla som vill kan lära sig dem, säger Renate Krabbe.