Här i Sverige blir julen inte sig lik i år då vi inte kan träffas som vi brukar. För familjer i flyktingläger fanns det knappt mat till den yezidiska högtiden Aida Ezdit i mitten av december.
– De fattigaste fick matpaket, med frusen kyckling, smör och grädde. Sådant som vi knappt tänker på när det finns på bordet är lyx för dem, säger läkaren Nemam Ghafouri, nyligen hemkommen till Sigtuna efter att ha volontärjobbat i flyktingläger i norra Kurdistan, för organisationen Joint Help for Kurdistan.
Om kontrasten mot det många beklagar sig över i Sverige, säger hon dock att hon undviker jämförelser.
– Jag bestämde när jag började volontärarbeta i flyktingläger att jag inte skulle jämföra. Allt är relativt. Ensamhet är jobbigt, det ironiska är att jag som läkare har sett att det varit ett problem vid högtider även före corona.
Pandemin påverkar förstås även flyktinglägren, där tio personer kan dela ett tält. Tidigare har de som bor där kunnat arbeta på somrarna och volontärerna har gett kurser i engelska och hantverk. Nu är det mesta som skapar mening i tillvaron borta.
– De har bara TV:n, som visar nyheter om krig. Självmorden ökar bland unga, säger Nemam Ghafouri.
Utan arbete tjänar de heller inga pengar till mat.
– Det har varit råttor i matpaket som kommit. Situationen är väldigt svår.
Ändå är det varken coronan eller fattigdomen som plågar flyktingfamiljerna mest, utan psykiska trauman. Många i lägren har varit fångar hos IS och Nemam Ghafouri menar att lidandet inte tar slut vid befrielsen.
– Att vara överlevare efter ett folkmord är inte enkelt. Familjerna har inte alltid förståelse för att de blivit hjärntvättade och våldtagna, säger hon.
I många fall handlar det om flickor som kidnappats i tioårsåldern och fött barn i fångenskap. Barn vars pappor är IS-krigare, och deras mammor, blir inte alltid accepterade i sina familjer.
– Så ser det ut efter alla krig och folkmord. Skillnaden är att det är så unga offer här, som IS tolkar islam kan man ha sex med en nioåring, säger Nemam Ghafouri.
Samtidigt finns familjer där relationerna har stått sig starka trots påfrestningarna. Förutsättningarna är svåra att sätta fingret på.
– De som klarat sig bra har haft någon vuxen som varit öppensinnad och kunnat ge stöd. Det kan inte förklaras med utbildningsnivå, jag har sett det hos personer som knappt gått i skolan, säger Nemam Ghafouri.
En överhängande risk när familjen bor i flyktingläger är att respekten går förlorad. Därför har Joint Help for Kurdistan slutat låta givare lämna donationer direkt till barnen.
– Familjestrukturen äts upp från roten när föräldrarna inte kan försörja sina barn. Vi ger paket till föräldrarna som de i sin tur ger barnen, säger Nemam Ghafouri, och tillägger att det resulterat i att gåvorna blivit färre.
– Folk backar tyvärr. Som givare vill man se barnen le, det värmer hjärtat. Men vi måste vara vaksamma.
Nemam Ghafouri har inga egna barn, ”tack och lov” som hon säger med ett skratt, men i lägren känner hon sig som en mamma. Sedan 2014 har hon pendlat mellan flyktinglägren och jobb som hyrläkare i Sverige. Jag frågar hur hon själv hanterar den misär hon möter.
– Det är tungt. Efter några veckor brukar jag arbeta som en robot, utan att reflektera. När jag sedan kommer hem sover jag i flera dagar. Men om IS-överlevarna orkar, då gör jag också det, säger Nemam Ghafouri.