Han står utanför det röda huset i Lagga utanför Uppsala och visar var jag kan parkera.
98 år gammal är Carl-Göran Ekerwald lika alert som när jag intervjuade honom första gången 2008. Numera är han skild efter sitt andra äktenskap, men med hopp om att kanske hitta kärleken ännu en gång i livet, och fortfarande dagligen aktiv vid skrivbordet.
– Dator har jag ingen. Jag skriver mina böcker på en vanlig skrivmaskin. Det går fortfarande att köpa färgband, säger han.
I februari 2020 började han skriva om det som inte finns, vilket sedan blev titeln på boken som kom ut i augusti 2021. I den för han resonemang med drygt dussinet historiska personer om Guds existens och samtidiga frånvaro, om lidandet som ett sätt att erfara Gud, om sufier och kristna – boken spänner över många århundraden och ett brett fält av livsåskådningar.
Så, är han troende?
Vi sitter i hans vardagsrum, dricker kaffe och tuggar på var sin bulle i lugn och ro. Sakta skakar han på huvudet.
– Nej, jag är inte troende. Önskar att jag kunde tro. Men jag tycker om att söka. Jag är gammal bibelläsare och läser den varje morgon. Dessutom läser jag persiska en timme. Så träder jag in i en värld som funnits tre-fyra tusen år. Det händer också att jag går i nattvard och plötsligt är jag väldigt liten, som vi alla är.
Han har skrivit två böcker om sitt morgonläsande: ”En fritänkare läser Bibeln” och ”En fritänkare läser Koranen”.
– Sigrid talade verkligen arabiska, det gör inte jag, säger han plötsligt och syftar på Uppsalaförfattaren, journalisten och islamkännaren Sigrid Kahle, som han var sammanboende med fram till hennes död i december 2013.
Änkling och skild lever Carl-Göran Ekerwald i dag ensam i huset. Men att ytterligare en gång finna kärlek för egen del, kan han alltså tänka sig.
Frispråkig och långt ifrån pk kritiserar han dagens moraliserande samhälle. I sin senaste bok skriver han att enligt kroppen går livet ut på ”att äta, sova, dricka, knulla och bli underhållen”. Men att det finns en immateriell verklighet att intressera sig för.
Samtalet i det ekerwaldska vardagsrummet är en berg-och-dalbana från himmelska höjder till jordisk mark.
Ena minuten talar vi om kroppslighet, kaffet vi dricker, bilen han fortfarande kör. Nästa ögonblick återgår vi till det som inte finns. Till exempel Gud.
– Man kan inte ha en gudsbild. För Gud är ingenting. Som pausen i musiken, som vinden som vi inte kan se. Bara följderna av den. Gud är ande, obegriplig, ofattbar.
Samtidigt säger han att människan aldrig är ensam. Att Gud finns inom oss och vill bli tillbedd.
– Längtan är den starkaste bönen.
Ett viktigt begrepp är lidande, säger Carl-Göran Ekerwald.
– Kanske enda sättet att få kontakt med Gud.
Vi begrundar detta i tystnad en stund, men vänder åter till pärlbandet av vardagar.
Efter morgnarnas läspass, berättar han, är de flesta dagarna på något vis arbetsdagar.
Till hösten har kanske nästa bok hunnit komma ut. Den ska heta ”Fördelen med att bli gammal”.
– Det är en stor frihet att vara gammal! Varje dag är så stor. När jag vaknar, har jag tolv–fjorton timmar framför mig. Det är först nu som jag har lärt mig leva. Förut var jag så upptagen av ekonomi och andra människor. Det var som att sitta i fängelse, vara dräng åt mig själv. Men nu betjänar jag ingen!